2013-The-Last-of-UsOmtalade The Last of Us är här. Spelet som ska vara så där överdrivet fantastiskt och perfekt att alla ska vilja köpa en PlayStation 3. Och det är det, men bara delvis.

För oavsett hur kul jag än har med spelet, och hur vackert, gripande och välproducerat det än är, så är bristerna lite för uppenbara för att jag ska kunna blunda helt för dem.

Premissen känns egentligen inte särdeles unik. Det är lite av ett zombietema med infekterade människor som förvandlas till vilda monster, kämpande överlevare som slåss om resurserna, rebeller och en förtryckande militär som försöker hålla ordning där de kan.

Som den medelålders Joel med ett tråkigt förflutet ska man, efter en uppgörelse med motståndsrörelsen Fireflies, smuggla 14-åriga Ellie till säkerhet och berörda människor på andra sidan stan. Utan att avslöja för mycket kan jag tala om att saker går snett, och äventyret ska visa sig bli både längre och farligare än någon kunnat föreställa sig.

LastOfUs2

The Last of Us är ett spel som förlitar sig väldigt mycket på handlingen, så jag ska försöka att hålla det kort och inte avslöja för mycket.

Färden går genom trasiga städer, obligatoriska avloppsystem, förorter och skogar med mera. Naughty Dog har verkligen försökt att variera miljöerna så mycket som möjligt, och man har med detta gjort ett relativt bra jobb. Utmärkta animationer och mindre dialoger karaktärerna emellan hjälper till att höja atmosfären ytterligare några steg. Det ser riktigt bra ut, utan att för den delen vara överdrivet snyggt.

Men efter några timmars spelande börjar fasaden krackelera så smått. Kontrollen känns både genuin och följsam när man rör sig, men vid skjutmomenten, som är många, blir det lätt lite sladdrigt och oprecist. Jag missar mer än jag borde. Och med tanke på att spelet bygger mycket av sin spänning på ytterst begränsad ammunition – ofta springer man runt med bara en handfull kulor åt gången – känns det ibland mer irriterande än kul.

Jag får även lätt känslan av upprepande moment i spelet. Spring och hoppa lite grann, sedan möte med fiender, spring och hoppa lite till, och så mer fiender. Den artificiella intelligensen är dessutom något obalanserad, för trots att det är mycket roligare att försöka smyga sig förbi eller upp på fienderna slutar det ofta i skjutfest eftersom jag blir upptäckt utan att ibland veta hur. Samtidigt kan man emellanåt brotta ned och strypa en människa medan hans kamrat står bara två meter därifrån och inte märker någonting. Det är något som förtar känslan en aning, men som aldrig riktigt går för långt.

Tyvärr, ska det sägas, är spelet något buggit också. Vid två tillfällen har det varit så illa att jag varit tvungen att börja om från tidigare sparfiler då det inte gick att komma vidare. En gång fastnade Ellie i en vägg, och en annan gång stannade fienderna upp i en scriptad sekvens som aldrig fick något slut.

Men bortse från detta, eller acceptera det åtminstone. För oavsett mina klagomål ovan har jag oerhört kul med The Last of Us. Historien är helt enkelt alldeles för intressant och välproducerad för att jag ska vilja lägga ifrån mig kontrollen. Istället återkommer jag gång på gång och njuter hejdlöst nio minuter av tio. Och att man har så lite ammunition att röra sig med, som jag nämnde tidigare, gör att man uppskattar varje sammandrabbning desto mer. Fienderna är inte bara enkel kanonmat, utan ett jobbigt hinder som måste röjas på det mest effektiva sätt. Detta är sannerligen inget Gears of War där vi asfalterar oss fram genom världen.

I The Last of Us träffar vi intressanta personer, vi bygger enkelt egna vapen och tillbehör och man får via lappar och meddelanden följa andra personers förtvivlade kamp för överlevnad under spelets gång. Man känner verkligen att man bara är en del, om än en viktig sådan, av en större bild. Det är fascinerande och stundtals bländande, en historia värd din tid, dina pengar och ditt engagemang.

Och ja, spelet är absolut värt att köpa PlayStation 3 för.