Med tanke på de framgångar som spelutvecklare skördade på Nintendo Switch under de första månaderna så var det bara en tidsfråga innan guldruschen drog igång. Nu, nästan ett halvår in i konsolens livstid, känns det som att guldruschen har börjat.
Sommaren börjar så sakteligen lida mot sitt slut, och det märks inte minst på att årstidens sedvanliga spelsläppstorka har börjat ge med sig lite.
Tiden, denna konstanta bov, gör att jag inte dyker in i några DIY-projekt av den här typen. Jag har köpt flera Raspberry Pi-datorer genom åren men för inte så hemskt länge sedan gav jag upp och gav bort de sista.
Genren har följt mig genom livet, hela vägen fram tills idag.
Merparten av min tid med Breath of the Wild under den senaste veckan har ägnats åt den late game-städning som jag tidigare främst har förknippat med Fallout och Elder Scrolls-serierna.
Jag minns tiden då allt var nattsvart. Rollspelen var döda. Nu var det över. Ingen räddning stod att finnas. Marknaden höll på att svälta ihjäl.
Jag har knarkat Solitairica hela sommaren. Det är något så himla härligt med denna patiens-roguelike att jag undrar vad jag tänkte med när jag satte betyget 4 av 5.
Efter att lampan för säkerhetsbälten släcktes fällde vi ner bägge brickorna, la min Switch-förvaringsväska mellan de två, tog loss joy con-handkontrollerna och satte igång Mario Kart 8.
Det tar en så jävla tid. Tid som jag inte har. När jag startar ett spel så vill jag komma direkt in i det roliga, inte stirra på en skärm och tänka ”hoppas jag får spela denna gång!”. Varför måste jag vänta på att ha få roligt? När jag äntligen kommer över tröskeln och är beredd att spendera tid i ett spel som verkligen tilltalar mig så är det som spelformatet visar mig ett finger och skrattar åt mig.
