Baldo: The Guardian Owls

ActionäventyrBaldo: The Guardian Owls

4.3
(3)

Baldo: The Guardian Owls är ett actionäventyr som varit under utveckling av NAPS Team ända sedan Gameboy Advance hade sin storhetstid. Nu, 15 år senare, ser spelet dagens ljus och det är inte konstigt att förväntningarna är höga.

När Baldo fick en ordentlig trailer sommaren 2019 såg det nämligen ut som en korsbefruktning mellan The Legend of Zelda och Nino Kuni:

Nu får vi alltså äntligen får chansen att prova på det episka äventyret, med oräkneliga sidouppdrag och väl dolda hemligheter utspridda i de många varierande landskapen och grottorna som väntar på att utforskas. Allt paketerat i en oemotståndlig Studio Ghibli-inspirerad miljö med fantastisk musik av den italienske kompositören Gianluca Cucchiara.

Den stora frågan nu är således om Baldo är den Zelda-dräpare som förhandstittarna gett sken av, eller något som är alldeles för bra för att vara sant?

Storyn

Men låt oss ta det från början. I Baldo: The Guardian Owls iklär du dig rollen som den unge gossen Baldo i det fiktiva landet Rodia. Den officiella storyn är att under den pittoreska byn som spelet startar i finns den mystiska och farliga underjorden, som vaktas av ugglorna. Där vilar också den mytiska varelsen utan hjärta, som väntar på att resa sig åter så fort ett alldeles särskilt barn har blivit fött. Baldo bestämmer sig för att försöka förhindra besten från att ställa till med förödelse i Rodia och äventyret kan börja.

Du tar dig fram på klassiskt Zelda-manér, genom att utforska landskapen och grottsystemen, prata med karaktärer, lösa pussel och fäktas mot fiender.

Underbar musik och grafik

När spelet startar kastas vi direkt in i Baldos förtrollande vackra värld. Den handtecknade japanska tecknarstilen och animationerna gör karaktärerna och Rodias kungadöme färgsprakande, levande och fulla av själ och hjärta.

Musiken ackompanjerar bilderna på skärmen perfekt och skapar en trivsam ljudkuliss. Det är uppenbart att utvecklarna har inspirerats av Zelda och Ni No Kuni, men det gör absolut ingenting när det låter och ser ut som det gör.

Stor värld att utforska

Trots att Baldo: The Guardian Owls påminner mycket om äldre Zelda-spel är det storleksmässigt mer besläktat med open world-versioner av serien, som Breath of the Wild

Rodia är en gigantisk värld som du inte tar dig igenom i första taget. Särskilt inte eftersom du hela tiden behöver stanna upp för att puckla på omöjliga fiender och leta dig igenom fuktiga grottor. Spelet förlitar sig till stora delar på att du själv ska få utforska världen utan guidning, vilket inte behöver vara ett problem alls. Men det är skillnad på spel som medvetet lämnar mycket åt spelaren att upptäcka på egen hand och spel som helt enkelt bara har rörigt utformade uppdrag, pussel och kartor. Baldo liknar bekymmersamt mycket det sistnämnda alternativet.

Vägrar hålla din hand

Bristen på vägledning och tydlighet är en vattendelare. Hos undertecknad väcker det inte upptäckarlusten så mycket som det förvirrar och frustrerar. Vana spelare av genren kommer att behöva lita på sin intuition för att förstå hur spelet vill att vissa pussel ska lösas och vart Baldo bör springa härnäst. Yngre och ovana spelare lämnas dock helt åt sitt öde och kommer garanterat behöva vända sig till guider på nätet för att komma vidare.

Uppdragen lägger sig på hög

Det känns som att var och varannan karaktär som du pratar med ger dig ett nytt uppdrag, som tar fokus från det senaste uppdraget du just fick från någon annan. Vilket som är själva huvuduppdraget är inte alltid lätt att urskilja och snart har du en hel massa olika uppdrag med oklara instruktioner att börja nysta i.

Som om det inte vore nog med alla olika karaktärer som ger dig vaga småuppdrag, så får du knappt någon hjälp alls med att hitta vägen till platsen dit du behöver bege dig för att slutföra dem. Konsekvensen blir att du får tillbringa väldigt mycket av din tid åt att leta och när du hittar rätt beror det allt som oftast på ren tur.

Krångligt att hitta rätt

Kartor är viktiga i spel som går ut på att utforska stora världar, men i Baldo har kartsystemet fått väldigt lite kärlek av utvecklarna. I ena hörnet av skärmen har du hela tiden en minikarta till ditt förfogande, som åtminstone indikerar åt vilket väderstreck du bör springa. Men värre blir det om du öppnar den stora kartan i menysystemet. Den hjälper nämligen inte till med någonting som helst utan är helt tom, vilket är högst förbryllande till en början. Senare visar det sig att kartan kan fyllas på med information med hjälp av byns kartograf. Du kan sedan köpa bit för bit av kartan hos kartografen och du måste återvända till honom varje gång du vill få en ny bit på plats. 

Såvida du inte är en spelare som uppskattar att bli helt lämnad åt att klura ut i princip allting själv; vart du ska gå, vad du ska göra och varför, så kommer du rätt fort att känna dig uppgiven i den stora världen. För att inte tala om grottorna, som Baldo så ofta hamnar i. Nog för att det finns en poäng med svåra pussel, men när de är helt ologiska till den grad att det bara är slumpen som gör att du tar dig vidare i spelet så är det bara irriterande. 

Oförlåtande strider och statisk kamera

Spelet är svårt på alla sätt, men allra svårast är det kanske när det kommer till strider. Det är brutalt, oförlåtande och oförutsägbart att slåss mot fiender.

Du vet aldrig hur det egentligen går för dig under bataljens gång eftersom det inte kommuniceras visuellt med mätare eller hjärtan. Dina egna hjärtan ser du desto tydligare och de rinner i väg i rasande takt – ofta krävs det inte mer än ett slag från fienden för att döda dig. Var och varannan fiende i Baldo är som en mindre superboss och Game Over-skärmarna duggar tätt.

Baldos följeslagare Luna, som är en automatiskt styrd karaktär, hamnar dessutom ofta i vägen vid fel tillfällen. Här fanns möjligheten för utvecklarna att låta extrakaraktären spela en viktig biroll för att lösa pussel eller besegra fiender, ungefär som i Brothers: a tale of two sons. Men den möjligheten kastas bort.

En annan besynnerlig sak är att kameran går av någon anledning inte att flytta manuellt, vilket ställer till det när du vill kunna se vad som döljer sig bakom träd, klippor och i mörka grottor. 

Baldo: The Guardian Owls
Två hjärtan kvar och blodtörstiga skelett i närheten bådar inte gott. Bild: NAPS Team.

Hotfixar på gång

Det må ha tagit 15 år för duon som utvecklat Baldo att släppa spelet. Men så här med facit i hand borde de kanske ha ruvat på releasen ytterligare ett tag. Spelet har visat sig vara i svårt behov av patchar och buggfixar. Det ena problemet efter det andra rapporteras in av missnöjda spelare som trodde att de köpte ett färdigt spel men i själva verket fungerar som ofrivilliga betatestare.

Flera av buggarna är dessutom av betydande karaktär och förstör spelet helt och hållet. Det har till exempel visat sig att flera spelare helt förlorat sina framsteg och måste börja om, eller att objekt och följeslagare fastnar i luften så att det blir omöjligt att slutföra uppdrag. I skrivande stund har Naps Team släppt en hotfix och har ytterligare en på gång, som ska lappa ihop spelet.

Men den extrema svårighetsgraden, bristen på vägledning och de ologiska lösningarna på vissa pussel verkar bli kvar.
Utvecklarna menar att de här sakerna inte är tecken på ett ofärdigt spel – de är Baldo. Den gulliga grafiken och flörtarna med Zelda och Ni No Kuni har gjort att många spelare förväntat sig ett spel som fungerar på samma sätt som dem. 
Men Baldo är betydligt svårare. Det går lätt att tänka sig att utvecklarna även tagit inspiration från mer krävande 90-talsspel som Alundra och velat skapa en lika utmanande spelupplevelse.

Det finns dock en balansgång som alla spel med höga svårighetsgrader måste klara, där de mest utmanande elementen måste locka till att försöka igen. I ett bra designat spel med hög svårighetsgrad känner du dig inte orättvist behandlad av spelmekaniken, utan vet att du kan ta dig vidare genom att bemästra ett hinder som agerar på ett förutsägbart sätt. 

Baldos höga svårighetsgrad beror inte sällan på märklig speldesign och det är en annan sak. Frågan är också om inte det är ett för stort problem för att komma till rätta med ens genom patchar och buggfixar.
Att en majoritet av spelarna sannolikt kommer att behöva vända sig till guider på nätet för att ta sig vidare i spelet handlar om hur spelet är utformat i grunden, snarare än att det är buggigt.

Baldo: The Guardian Owls – Slutord och betyg

Baldo kommer nog att förbli svårt och oförlåtande, med en hel del slumpmässiga element både vad gäller strider och pussel. I sin nuvarande form är det dock fortfarande för opolerat för att kännas helt färdigt även som ett sådant spel. 

Detta är förstås inte första gången som ett indiespel släpps ofärdigt och vi har sett tidigare att det går att fortsätta patcha och utveckla ofärdiga släpp tills de blir vad de borde ha varit från början. Nu kan ju exempelvis No Man’s Sky, släppt 2016, äntligen stoltsera med övervägande positiva recensioner på Steam.

Vi får helt enkelt tålmodigt vänta lite till och hoppas att även Baldo: The Guardian Owls kan nå sin fulla potential.

Tips! Vill du prova på Baldo men är osäker på om det är värt pengarna? Då kan du testa spelet i prenumerationstjänsten Apple Arcade, med 30 dagars gratis provperiod för nya kunder. Fungerar för dig som har en Iphone, Mac eller Apple TV. 

Titel: Baldo: The Guardian Owls
Plattformar: Pc, Nintendo Switch, Playstation 4, Xbox One, Microsoft Windows, iOS, MacOS
Genre: Action, äventyr, pussel, plattform
Antal spelare: 1
Utgivare: NAPS Team
Utvecklare: NAPS Team
Releasedatum: 27 augusti 2021
Betyg: 5/10

Betyg

Snittbetyg 4.3 / 5. Antal röster: 3

Spelbloggen.se

Spelbloggen.se är en webbplats som recenserar och skriver om datorspel!

Allmänt

Om oss

Annonsering

Kontakt

iCyber AB

Fleminggatan 7, 112 26 Stockholm

hej(a)spelbloggen.se