Jag skrev för ett tag sedan en liknande post på ett spelforum, och kände att det faktiskt kan fungera på Spelbloggen också.

Om jag tar mig en snabb titt på Metacritic så ser jag att Bioshock, det första spelet, toppar på hela 96/100. Ett makalöst bra betyg, snudd på löjligt. Jag minns hypen som ledde upp till spelet, och även om jag inte hade ”blivit med Xbox” ännu vid den tidpunkten så kan jag inte neka till att världen, en hel jäkla undervattensstad, var oerhört eggande. Spelet hade till synes allt jag ville ha, snyggt förpackat i mystik och pang-pang. Men det skulle dröja innan jag fick spela det för första gången, och då blev det på PC. Men skit i formatet nu, det spelar mindre roll.

Idag är det väldigt många år sedan den där ”första gången” hände. Men det är inga vidare minnen jag sitter med. Jag hängde kvar i någon timme eller två, tror jag, sedan avslutade jag spelet för sista gången. Det var… inte roligt att spela. Någonstans. Åtminstone var det så jag mindes det.

Åren gick, och såväl Bioshock 2 som Infinite kom och gick. Medan 2:an knappast fick mig att rycka på ögonbrynen så väcktes däremot intresset på nytt för serien när Infinite visade upp sig.

Wow!

Det var ungefär så jag kände. Staden hade flyttat upp i himlen istället, och allting var ljust, färgsprakande och oerhört vackert. Jag var hänförd. Elizabeths historia, Songbirds mystik och hur det kom sig att en hel stad kunde sväva i luften fick igång mina sinnen å det yttersta. Men även den här gången skulle det dröja. Jag högg spelet på en av alla Steam-reor någon gång efter release, och med som så många andra spel jag köpt genom åren så förblev även det här liggandes, orört.

Oerhört dum vana, jag vet!

Tills för någon dryg månad sedan eller så. Från ingenstans fick jag ett infall att installera det, och med lite plats över på disken så var saken biff. Och från den stunden var jag fast. Sträckspelade från start till mål, och njöt av nästan allting. Okej, det blev lite långdraget på slutet, och det var, i mitt tycke, alldeles för mycket skjutande emellanåt. Men överlag, bara wow!

Därför väcktes intresset för de första Bioshock-spelen ånyo. Kanske att jag mindes fel, kanske att jag uppskattar 1:an mer nu när jag upplevt vad ett Bioshock kan erbjuda?

Som på beställning reades Bioshock: The Collection ut, och inköpet till PlayStation 4 var ett faktum. Med höga förväntningar bänkade jag mig återigen med det första spelet, och… återigen blev jag så fruktansvärt besviken.

Antingen har det åldrats med föga värdighet, eller så har det aldrig varit bättre än så här. Jag vet inte, men här är mina problem:

  1. Världen utnyttjas för dåligt. Det känns som att 2K kan vara precis hur kreativa och mystiska som möjligt med en undervattensstad. Jag känner inget av det. Okej, det ska sägas att jag inte spelat klart, kanske ganska långt ifrån till och med, men efter X antal timmar har jag hittills inte stött på något som ens gjort mig det minsta glad, med den inledande fyren som största undantag. Det är mörka, ointressanta och rent av ordinära korridorer och rum jag besöker. Det är inte mycket som ingjuter en känsla av att vara fast under jag vet inte hur många kubikmeter vatten, annat än när jag stirrar ut genom något fönster och ser precis samma sak som på alla andra ställen. Några växter och stelbenta krabbor.
  2. Striderna är alldeles för tama. Det är lite till ingen feedback i skjutandet. Fienderna för upprepande och direkt tråkiga. Jag saknar känslan av tyngd, och glädje i att faktiskt meja ned dessa vanskapta tråkmånsar.
  3. Mystiken kring Big Daddy och Little Sister är obefintlig eftersom det kryllar av dem mest överallt. Mötena blir rutin, och jag slutar att bry mig.
  4. Ljuddagböckerna. DESSA JÄKLA LJUDDAGBÖCKER! Eftersom storyn i sig sällan får sig en skjuts i spelet så nyttjas systemet med dessa utspridda audiofiler, där vi från olika personer kan skapa oss en bild av livet och förfallet i Rapture. Rätt balanserat är detta något jag uppskattar, som Resident Evils strödda anteckningar, men i Bioshock har utvecklarna gått fullständigt bananas, och det dräller av dessa jävla bandspelare överallt. Jag går ibland och plockar upp nya medan jag fortfarande lyssnar på de jag nyss hittat, utan avbrott. Då har det gått för långt. Dessutom är merparten av dem röriga och ointressanta, och inget som hjälper eller bidrar till min nuvarande situation i spelet. Men inte tusan vågar jag låta bli att lyssna heller, för då kanske jag missar något vitalt som faktiskt intresserar och bidrar till storyn på riktigt.
  5. Uppdragen, åtminstone de jag stött på hittills, är högst ordinära. Spring dit, gör ditten och hämta datten, spring tillbaka, spring överallt. Jag har oerhört svårt för påtvingade och tidsödande omvägar, endast för att förlänga speltiden. Det fråntar känslan av avancemang på riktigt.

Sammantaget gör dessa punkter Bioshock snudd på omöjligt att uppskatta för mig, och spelets fantastiska betyg har jag svårt att förstå, även om smaken är som röven. Det är så mycket som antingen är halvdant, eller bara för ordinärt. Jag tycker fortfarande att premissen är precis hur lovande som helst, och jag vill verkligen älska det, men utförandet är på en helt annan nivå. En betänkligt lägre sådan.

Jag ser det lovprisarna ser, men tydligen upplever vi inte samma sak. Varför är så klart svårt att svara på, men kanske att vi har olika referenspunkter och förväntningar. Jag fick relativt mycket medhåll när jag skapade posten på spelforumet, så jag vet att jag inte är ensam. Men jag fick också tipset om att hålla ut till Fort Frolic, vilket jag får leva upp till. Jag vill återigen betona att jag inte klarat spelet, och därför inte upplevt allt som går att uppleva, men jag är ändå av den fasta övertygelsen att om ett spel ska ta sju, åtta timmar på sig att över huvud taget bli intressant, så har det misslyckats.

Är du av en annan åsikt (det klart du är)? In med dig på Spelbloggens Facebook-sida och berätta för oss varför du tycker att Bioshock är så förträffligt, och varför jag har så fel! Det går givetvis att hålla med mig också * kjamiZ *.