Titeln på dagens text är allt annat än entydig. Den kan tolkas på flera olika sätt, och framför allt förändras dess innebörd beroende på vem som läser den. Men jag utgår nu från mig själv, en helt vanlig människa på cirka 35 år som varit med från tiden då NES stod för banbrytande teknologi och underhållningsvärde.
Det började på allvar med Game Boy, Nintendos färglösa tegelsten som med ett överkomligt pris, bra batteritid och framför allt en uppsjö av mer och mindre kända spel inledde och skapade den bärbara marknaden på allvar. Hur mycket glädje har inte den ”lilla” maskinen givit mig genom åren? Jag minns särskilt en roadtrip till Frankrike med min och min goda väns familjer. Vid ett tillfälle stannade vi någon dag vid en lagom sunkig camping, men när övriga skulle iväg till Louvren för att beskåda tidlös konst, valde jag inte helt otippat att stanna kvar i lägret med min Game Boy. Fan skulle jag se sådana tråkigheter för när jag kunde blipp-bloppa med Bugs Bunny?
Min relativt låga ålder kan ju så klart ha spelat in lite grann.
Men tillbaka till ämnet. Nintedo visade att det var möjligt, och konkurrenterna försökte även de. Mindre lyckade Lynx från Atari samt Segas Game Gear såg båda dagens ljus, och trots att de lockade med färgskärm och aggressiv reklam så nådde de aldrig samma popularitet. Men vägen var asfalterad, så att säga.
Nintendo följde upp Game Boy med Game Boy Advance i jag vet inte hur många iterationer. Sedan kom Nintendo DS och därefter dagens Nintendo 3DS, även dessa i ett otal varianter. Det blev nästan lite löjligt till slut. Men Nintendo hade gjort rätt, för DS blev en braksuccé och var det självklara valet för de som suktade efter bärbar underhållning. Nästan. För nu var det nämligen dags för ytterligare en konkurrent, Sonys PlayStation Portable.
”Kolla, här finns ju pengar att tjäna,” och så var den toksexiga lilla widescreen-prylen ett faktum.
Men även om PSP sålde riktigt bra i hemlandet Japan så ville det sig inte riktigt utanför örikets gränser. Den existerade, och folk pratade gott om den, men jag vet inte om man kan kalla det för en fullbordad succé. Snarare ett ganska bra försök, ändå. Dock gjorde PSP tillräckligt bra ifrån sig, samtidigt som mobiltelefonerna fortfarande kämpade med att leverera riktigt genuina spelupplevelser på resande fot. Sony fortsatte att hoppas, och lanserade PS Vita som med sin högupplösta OLED-skärm och dubbla analoga spakar fick den tidigare så heta PSP:n att skämmas. Men ni vet hur det gick. Återigen inte fullt så bra utanför Japan, och idag är den mer eller mindre död i fysiska butiker, även om det fortfarande släpps gott om spel, riktigt bra sådana, till den digitalt.
Ungefär där är vi idag. En döende men fortfarande underhållande PS Vita och en hyggligt levande Nintendo 3DS med Nintendos klassiska titlar knutna till sig. Jag vill egentligen i bästa gammal gubbe-stil hytta med näven och säga att mobilspel, de räknas då tamigfan inte. Sån skit. Men nja, riktigt så bakåtsträvande är jag inte, även om just mobilspel är mestadels en regelrätt tragedi idag.
Så vad händer nu när Nintendos Switch gör entré tidigt nästa år? Nintendo har sagt att 3DS kommer att leva vidare på egen hand, men jag tror inte vi ska räkna med några kanontitlar till den maskinen framöver. Och PS Vita lär få fortsatt stöd i ungefär samma form som idag, med lite bättre ströspel här och där, samt en drös mindre bra skit. Men de båda maskinerna lever på ångor. De har ingen framtid, eller ersättare. Nintendo lär gå all in med Switch, varför skulle den annars kunna hanteras som en bärbar konsol? Och Sony lär knappast göra några pengar över huvud taget på att släppa en Vita 2 när de istället kan lägga krutet på den mobila utvecklingen. Konceptet med dedikerade handhållna enheter är på väg att dö ut. I alla fall från mainstream-marknaden.
Visst är det synd. Riktigt synd, till och med. Men finns inte marknaden där så är det inget att göra. Saknas konsumenter så saknas pengar, och saknas pengar så saknas såväl möjligheter som vilja att skapa något nytt inom ett visst segment.
Världen är mer mobil är någonsin tidigare, men våra gamla kära kamrater, vars största selling point är just att de kan användas var och när som helst, har dessvärre ingen övergripande plats i vårt samhälle längre. Och jag kan släppa en liten tår för det, utan att någon bryr sig.
Men så var det det där jag skrev om i början, att rubriken kan tolkas på flera olika sätt. För några av er kanske tycker att marknaden med bärbara spel aldrig varit mer levande i och med mobiltelefonerna. Men nej, det är inget jag personligen är beredd att skriva under på, och jag vill nog främst tacka den vidriga Free-to-play-hetsen för det. Free my ass!
Så vila i frid, PS Vita och 3DS, när flamman till slut har slocknat för alltid. Ni fick aldrig någon avkomma, och om en generation eller två är ni lika främmande som Televerkets standardutfärdade snurrplattetelefoner är för dagens unga.
Eller så har jag totalt fel i mina spekulationer och hela världen är en enda stor jävla fest.