Av någon anledning kan jag aldrig komma ihåg titeln på 3DS-spelet Castlevania: Mirror of Fate, rubriken ovan var min räddning den här gången. Det är något med spelets titel som är så otroligt oengagerande att jag blir sömnig.
Bådar mindre gott för spelet, inte sant?
Lyckligtvis är Mirror of Fate betydligt roligare än titeln. 3DS-ägare har redan laddat ner demot (gör det annars, gratis trots allt) förstås, men för de av er som ännu inte bekantat er med den mörkt gotiska och lätt deprimerande världen som vi får utforska så kan jag meddela att vi snackar klassisk Metroidvania. Det vill säga gömda vägar, backtracking, och mer eller mindre frustrerande hopp.
Jag vet vad ni tänker, alla ni som växte upp med NES – ni tänker på hur förbaskat irriterande svåra Castlevania-spelen var, bara för att kontrollen var som den var. Det vill säga dålig, för er som inte har skägg ner till knäna. Lugn, Mirror of Fate (ja, jag var tvungen att dubbelkolla titeln igen, fascinerande…) är betydligt tajtare, eller mer förlåtande i alla fall. Kontrollen fungerar, men utan att tappa bort den tyngd som ändå brukar finnas i vår vampyrmördande hjältes hopp och pisksvingande.
Hjälten ja. I Mirror of Fate får du spela med Simon Belmont, Alucard, samt Trevor Belmont, alla kända namn för Castlevania-fans. Spelet är rentav uppdelat mellan dem, och har fått kritik därefter. Ungefär så här brukar det låta:
Men ungefär lagom till att jag börjar känna mig varm i kläderna med Simon, Alucard eller Trevor så slits jag bort från dem, akten är slut och jag kastas in i nästa, där jag nästan får börja om från början. Jag hade gärna haft mer tid med varje karaktär.
Och det stämmer säkerligen för många, men inte mig. Jag tycker om uppdelningen, den håller spelet fräscht och intressant.
Jag tycker däremot inte om att Mirror of Fate (ja, jag tjuvkikade) inte uppmuntrar till den backtracking som finns, för vinsterna är minimala. Bestiary-samlandet är tråkigt, XP-pumpandet onödigt, och det enda som egentligen behövs mer hälsa och magipoäng. Efter första spelsessionen fokuserade jag så gott som enbart på att ta mig framåt, vilket är lite synd eftersom Mirror of Fate (ja) låter dig göra anteckningar på kartan. Hade det funnits något roligare att samla så hade läget varit ett annat, men ack så väl är det inte.
Det, och den aningen ansträngda grafiken som 3DS:ens tveksamma upplösning erbjuder, är baksidan av det här spelet. Ja, och att det känns lite monotont ibland kanske. Å andra sidan finns det en del läckra bossar, och jag gillar kombobaserad action, så det är inte hela världen.
Castlevania: Mirror of Fate (nämen, jag tror minsann jag kom ihåg titeln!) är ett givet köp för alla som diggar Belmont-familjen & Co. Det är inget Symphony of the Night eller Super Castlevania, men det är å andra sidan få spel som kommer i dess närhet.
Hoppas ni kommer ihåg titeln hela vägen till affären. Vad var det nu igen?
