Till namnet lät Dark Souls ungefär lika spännande som att tvingas stå på huvudet och headbanga samtidigt. Allt snack om att det skulle vara så utmanande, så ”idiotsvårt” att Petter Hegevall dömde ut det som ”svintrist” och ”mer gimmick än grund”, gjorde dock att jag ju åtminstone var tvungen att pröva. Jag föreställde mig Diablo-aktigt massmördande för att få en kniv +1 och ett par sprillans nya foppatofflor jag egentligen inte ville ha.
Gjorde en tråkig gubbe, släpptes in i en värld som påminde om ett fattigmans-Oblivion, bankade trögt ihjäl nåt odött skelett. Nånstans fick jag handlingen om good versus evil också, kanske nån eld och en drake. Och sen dog jag, Limbo-många gånger. Hade det inte varit för den fina menymusiken, den sköna tystnaden och att jag är så maniskt nyfiken så hade jag gett upp och skitit i de där tofflorna. Jag tänkte på när våra föräldrar – är det inte oftast papporna? – gnäller över hur datorn, nätet och världen inte fungerar då de för första gången försöker betala räkningar med bankdosa, och en av dem vill jag ju inte bli.
Otaliga timmar senare är jag istället frustrerad över hur orättvist behandlat detta spel blir. Trailers visar nåt klyschigt coolt actionelände och snacket handlar nästan bara om hur oförlåtande och svårt det är – men det är ju nästan mer Zelda och Metroid Prime än det är Diablo. Och lite ICO, Punch-Out, World of Warcraft, Elder Scrolls. Framförallt är det en sådan mix av genrer att det ur pr-synpunkt blir hopplöst att etikettera, vare sig man vill åt rollspelarna, Call of Duty- eller Skyrim-fansen. Det här spelet har ju snarare sålt bra tack vare människor som inte gett upp efter fyra och en halv sekund, därmed gett sig själva chansen att inse storheten och sedan spridit ordet.
För mig handlar mörkersjälen främst om att utforska, öppna den stora och extremt listigt konstruerade mellanvärld man hamnat i. Efter en tråkig tutorial är det man själv som bestämmer var man vill gå och utan tips, utan att veta vad man borde, vad som är mest lämpat eller ens varför. För att ta sig en bit krävs – som i de flesta bra skicklighetsbaserade spel – en kombination av fingerfärdighet, tajming och taktik man givetvis med träning blir allt bättre på. Vill man som handikappad level ett-David ge sig på en mäktig Goliat så kan man med rätt list, tålamod och småsten nöta ner honom. Känns det fel för stunden kan man springa nån annanstans. Snart är miljöerna välbekanta, man undrar om man kan hoppa dit, om det går att ha ihjäl den där, vill på riktigt kunna låsa upp den mystiska dörren, se mer av den enorma någonting-fienden som från distans dödar en med sina vågor. Utforskarglädjen och den resulterande nyfikenheten påminner om hur det var på NES-tidens skolgårdar – den internetlösa och romantiserade – då man diskuterade vem som lyckats med vad och hur det ena eller andra verkade onåbart eller omöjligt. Innan jag ger upp vill jag gärna prova en grej, och kanske bara en till.
Men svårt, njä – jag tycker att det är helt lagom och tror snarare att ryktet beror på konkurrenterna. Visst dör man och visst njuter bossarna till en början av förnedringslekar med en, men likt att ha sparpunkter som inte jämt är en halvmeter bort så ger ju det nerv till spelandet också, att man högre värderar både sitt liv och sina triumfer. Så ska du förbi ett postkontor för att betala räkningar tycker jag att du i samma veva ska köpa med denna julklapp till någon. För mig har det varit årets spelupplevelse.
