Jag och min vän kan inte få barn tillsammans. I en uppenbarelse fick han istället, för dryga månaden sedan, höra berättelsen om Wii och att vi där skulle föda en son vi skulle kalla Benedictus. Vi satte oss hand i hand och några slumpmässiga tryck senare var ett barn oss givet.
Han fick heta Benny istället, kändes mer modernt. Vi fantiserade om att hans jungfrufödsel hade skett på en plats vi kallade Jaffa, och att hans specialitet här i livet var helandemirakel. Denna dag, den 30 november då Wii U lanserades i Sverige, skulle vår son dö för att en stund senare återfödas som Mii Benny U. Tyvärr hade vi bara fyra timmar på oss och ett helt tempel fullt av spel och nöjen – det gällde att njuta medan tid fanns kvar.
Nintendolands fodral lovade ”en ny dimension av underhållning” och höll oss uppspelta – men först ut var att klara ett spel som hette Manual Configuration. Som luttrad ålderman med flertalet upplevda konsollanseringar visste jag hur vår sons frestelse nu måste kännas – han skulle få äta av denna nya frukt och uppleva ett nytt slags smak han inte visste fanns. Jag mindes hur det var för mig att för första gången flyga fram med en overkligt imponerande Sonic på Mega Drive, kom ihåg den stora lanseringsfesten för Super Nintendo där den då urcoole MC Hammer uppträdde, tänkte på hur jag 1997 betalade nästan 7000 kr för konsolen med Marios 3D-debut och hur jag några år senare öppnade ett paket från Japan med en Dreamcast få andra svenskar ens hade sett. Nu var det grabbens tur. Förmodligen tittade jag minst lika mycket på honom som på spelet – jag kunde bara inte låta bli.
I fyra timmar satt vi och – för första gången i HD på en Nintendo-maskin – hänfört kände välsignelsen i en ny dimension av underhållning. Medan de första stapplande stegen togs ut på vattnet bland diverse lanseringstitlar försökte jag fånga glädjen i följande fotografier, ville ju inte missa en sekund.
Kvällens andra spel hette System Update. Kortfattat ett QTE som var så svårt att vi skamset tvingades kolla FAQ, redan på andra pusslet alltså. Benny sa inget.
Pappa Jontblast (han kallas så på engelska) läste att banan gick ut på att få hem fem gigabyte från internet. Vi hade dock gjort en miss på första pusslet och fick därför backtracka, typ som i Metroid.
Två timmar senare klarade vi den banan och kunde fortsätta. Bilder på de tre kommande banorna nedan. Självklart kände man ett pirr.
När vi hade kommit till den här bonusbanan kände jag – och det tar emot att erkänna – att jag faktiskt började tycka att spelet var aningen för svårt. Jag ville dock inte förstöra för de andra så jag lämnade rummet.
Inifrån toaletten hörde jag hur de andra två spelade vidare. Jag kände igen musiken nu, kunde den nästan utantill.
Tillbaka igen hade de kommit en ganska bra bit. Jag tittade på Benny men han visade inga uppenbara känslor. Än så länge har jag svårt att förstå hur han resonerar, grabben min, varför jag inte vågar uttala mig om de här spelen levde upp till förväntningarna eller inte. De fyra timmarna var nu över och möjligen var det inte samma sorts lanseringsdagsupplevelse som mina med Sonic eller 3D-Mario, men HD fanns ju inte på den tiden.
Ibland kan det ta ett tag att finna sin plats här i livet men för Mii Benny U är ingenting omöjligt. Att han en dag kommer sprida glädje och bota de sjuka även inne i maskinen känns fullt möjligt – det gäller bara att tro. I morgon har vi bestämt att försöka varva spelet.
