En sak har blivit väldigt klar för mig på senare tid, först som hundägare och så småningom även som småbarnspappa: Det är så lite som behövs för att ulvarna och småttingarna ska underhållas. Det går sällan en dag utan att man lätt skrockfullt säger eller tänker för sig själv:

Vad lite som behövs, egentligen!

Och så fäller jag även bisatsen om hur jag önskar att det vore så för mig ibland också. En pinne, en boll, ett sönderslitet omslagspapper eller bara en upprepande och meningslös sekvens av något slag. Tänk så billigt och enkelt livet hade varit om man hade kunnat fastna för något sådant.

Jag inbillar mig tydligen att allting är så mycket mer avancerat och komplicerat, att äkta underhållning inte kan komma i de allra enklaste formerna när man är “vuxen”. Jag behöver minsann ditten och datten. Dyrt, omständligt och bara överlag mer än den där 1-bitarsunderhållningen som förgyller deras liv.

Jag drömmer mig tillbaka till min barndom. Minns hur vi sprang i skogen, lekte kurragömma, sköt varandra med rönnbärsladdade lurvenpajsare och skrek “SNUTEN!” när polisen rullade förbi, samtidigt som vi hoppade ner i närmaste buske som om vi vore efterlysta yrkeskriminella. Livet var ju bara enklare då, varför ska det bli så komplicerat när man växer upp?

Ja, suck…

Sedan går jag och sätter mig långt mycket längre än nödvändigt på dass, bara för att jag inte kan slita mig från Burrito Bison på telefonen. Ett spel där man med ett simpelt tryck med tummen ska få en mexikansk bisonbrottarhybrid att studsa så långt som möjligt genom att mosa små gelébjörnar i farten. Det är allt. Och jag kör det om och om igen med förhoppningen om att komma liiiite längre i varje ny runda, samtidigt som familjen börjar undra vart jag tagit vägen.

Tänk så lite som behövs, egentligen!