DaggerfallJag är verkligen ingen anhängare av onlinerollspel, eller egentligen någon form av MMO. Fenomenet är intressant, och idéen med ett MMO kan jag verkligen intresseras av, men när det kommer till kritan är det inte en spelform jag fastnar för. En del av problemet är förstås tid, för MMO:n behöver regelbundet spelande, men det är inte hela sanningen. Majoriteten av spelen är så fruktansvärt tråkiga, utan egentlig känsla, och upprepande så det förslår. Må så vara att spel i grupp sänker kraven på faktisk spelglädje, för det är helt sonika kul att spela ihop med andra, men MMO:n haltar vanligtvis för mycket för mig.

Två MMO:er har hållit mig kvar en längre tid. Eller ja, fyra egentligen, fem kanske… Som sagt, jag har verkligen velat gilla den här spelformen. World of Warcraft är inte ett av dessa, men Lineage 2, Asheron’s Call 2, Lord of the Rings Online, samt (nu senast) Age of Conan har alla sett en ansenlig mängd speltimmar. Inte diehard, aldrig särskilt långt över n00b jämfört med hardcorespelarna, men nog ändå. Jag tröttnar ofta innan endgame, vilket förstås betyder att det går bra att peka finger och skratta åt min okunnighet samt hävda att “det är ju då spelet börjar”. Ett spel där jag inte bryr mig om att komma vidare är inget bra spel, så nej, jag kommer inte plöja ner hundratals timmar för att se om endgame dungeons och vad det nu kan tänkas vara är roliga eller ej.

Bortsett Eve Online, som jag fortfarande drömmer om att spela någon gång, så är det MMO jag sett fram emot mest förstås Elder Scrolls Online. Regelbundna läsare känner till min något perversa dragning till Elder Scrolls-spelen. En sommar för två år sedan gick det så illa att jag köpte en speldator till sommarstugan, bara för att jag ville spela Oblivion och testa några nya moddar. Jag tror jag klockade närmre 150 timmar – säkerligen femte gången jag gör det – innan det slog mig att jag kanske skulle ge mig på Skyrim och dess modsfär istället. Det blev 100+ timmar där med, sena nätter och så vidare. Femton papp för en Elder Scrolls-dator, skulle man kunna säga om man ville. Jag ser det inte så, för jag spelar minsann Mass Effect och Talisman på den med!

Förra veckan var det betatest av Elder Scrolls Online (ett MMO, om du missat det) på agendan. Jag kom in sent i betan, varför vet jag inte, men kände inte för att trycka på mina presskontakter för att håva in ett presskonto. Hemma har jag nämligen instabil uppkoppling, för att uttrycka saken milt, och på kontoret skulle det inte kännas rätt att spela något annat än Diablo III, dricka vin samt äta popcorn i fåniga mängder.

Två otroliga saker hände förra helgen. Den första var att uppkopplingen höll mer än väl för att jag skulle kunna spela Elder Scrolls Online, samtidigt som det streamades Netflix från TV-rummet. Den andra var att jag hade kul med ett MMO igen.

Nåja, den andra punkten är inte så konstig egentligen, för de flesta MMO:n är trots allt roliga i början. Eller rättare sagt, de är roliga tidigt, efter det att tutorial-biten är avklarad och du får spela själva spelet. Det är ungefär så långt jag hann komma, bort från det värsta nybörjarområdet, men inte djupt in i Tamriel, och definitivt inte till några slagfält. Just fältslagen är en av de tunga inslagen i Elder Scrolls Online, kampen om Cyrodiil, men det blev alltså ingenting med det den här gången. Trots allt har jag begränsat med tid, och även om det var kul att spela Elder Scrolls Online så hade jag faktiskt annat planerat under helgen.

Allt som allt blev det närmre tio timmars spelande, och med det en väldigt splittrad upplevelse. Överlag positiv, men likväl splittrad.

Stresstest

Det här är – var – en beta, med allt vad det innebär – jag vet. Men ändå, problematiken kring spawnpunkter för vissa bossar måste verkligen fixas. Många spelare kunde inte ta sig genom de senare tutorialbitarna eftersom framför allt två nödvändiga quests hade bossar som inte ville spawna om det var för många spelare i området. Och det var det nästan hela tiden, ska tilläggas. Det tog säkerligen två timmar extra att nå Daggerfall, där spelet började på riktigt, på grund av detta. Förvisso var huvudsyftet med just den här betatesten att stresstesta, och en trång spelvärld är måhända en sorts stresstest, men särskilt roligt att vänta på bossar var det sannerligen inte.

Gränssnitt och spelmekanik sitter där det ska. Jag saknar tyngden av snytingarna från Skyrim, det här är mer åt Oblivion-hållet vad gäller striderna. Det är lite synd, och det sticker i ögonen samt känns lite billigt, men samtidigt förstår jag problemet. Elder Scrolls Online är ett MMO, där din avatar interagerar med resten av världen, och allt skakande kan ställa till problem. Med det sagt så hoppas jag att Zenimax jobbar vidare med stridssystemet för lite mer punch i slagen. Det fungerar dock som det är, och känns ganska så självklart, om än inte lika actionladdat som i Age of Conan, där du kan hamra ut kombos och allt. Age of Conan har fortfarande det bästa stridssystemet i ett MMO om du frågar mig, men Elder Scrolls Online är långt ifrån det sämsta.

Jag testade inte så mycket crafting, men det finns där och det ser bra ut. Låt oss lämna det därhän, med vetskapen att du visst kommer plocka blommor, härda läder, och hamra fram vapen och rustningar.

Men är det Elder Scrollsigt nog?

Den största frågan torde vara om Elder Scrolls Online känns som ett Elder Scrolls-spel. Ja och nej, blir det på tok för tidiga, och tillika synnerligen preliminära, svaret. När jag springer igenom skogarna alldeles själv, slåss mot goblins och vargar, så känns Elder Scrolls Online som ett något oäkta kärleksbarn mellan Oblivion och Skyrim. Det är, om det inte framgår, ett väldigt bra betyg för spelet, eftersom det här faktiskt är ett MMO med allt vad det innebär. Stämningen spricker dock när jag hamnar i quest-täta områden, där andra spelare springer kors och tvärs. Plötsligt är jag inte hjälten som tar sig an ondskan i en hård värld, jag är bara en i mängden som springer och slår ihjäl nekromantiker och zombier – alla vilka är pinsamt omedvetna om att kyrkogården de patrullerar är smockfull av fiender. I de här lägena känns Elder Scrolls Online som ett fantasy-MMO av modell 1A, och då vill jag inte riktigt vara med. Förhoppningsvis är det här något som balanserar sig när det inte stresstestas servrar, och det blir lite längre mellan spelarna. Troligtvis gör det även spelet lite svårare, för nu är det lätt att haka på en grupp och ta sig igenom välbevakade områden utan att vare sig smyga eller tänka taktiskt. Det behöver du däremot göra ibland om du är själv, långt från alla andra, vilket känns ganska så rätt, om än lite obalanserat.

Jag behöver knappast påpeka att en konstant hoppande trollkarl mitt i staden inte är särskilt stämningsfullt va? Den typen av MMO-spelare kommer alltid finnas, de som verkligen struntar i stämningen utan bara fjantar omkring. Det här är ett av de största hoten mot Elder Scrolls Online för mig, därför att hela premissen – ett Elder Scrolls-spel som uppdateras hela tiden – tilltalar mig något oerhört. Jag är mer PvE än PvP, och misstänker att det blir mer solospel än spel i grupp (eller medverkande i guilds), men oavsett vilket så kommer alla spelares agerande att forma stämningen, eller bristen därpå. Med det i åtanke så klär jag inte av mig alla kläderna och skriver /dance bara för att jag står på en staty mitt på torget…

Storyn som berättas är, så här långt, verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Å andra sidan, om du spelat Oblivion eller Skyrim så vet du att Elder Scrolls och bra story knappast går hand i hand. Så här långt känns Elder Scrolls Online sämre, men det är samtidigt svårt att säga. För ja, det finns en huvudstory, och ja du är väldigt utvald där, precis som vanligt. Jag tror inte den kommer engagera, eller spela stor roll, men har gärna fel.

Övriga quests är av typisk karaktär. Hämta ditt, döda datt, placera horn här, samla kraft i trollstav, något om dwemer-kugghjul, rädda den där, döda datt – skrev jag det? Vad som står ut någorlunda är interaktionen med icke-spelarstyrda karaktärer i världen, NPC:er. De har hyfsade röstskådespelare och när du pratar med de NPC:er som är lite viktigare så zoomar spelet in, lite som i Oblivion. Just den biten har fått kritik, folk har vant sig vid Skyrim och dess betydligt mer fria kommunikationsmetod, men den varianten hade fungerat dåligt i ett MMO. Genom att zooma in på en NPC kan spelet se till att scenen ser bra ut, och det i sig blir en stämningshöjare – rätt beslut om du frågar mig, vilket du förstås indirekt gör genom att läsa den här texten. Att även mindre viktiga NPC:er får små repliker i typisk Elder Scrolls-anda gör sitt för att höja känslan av en trovärdig värld.

Nej, du får inget betyg

Jag har inte spelat tillräckligt med Elder Scrolls Online för att uttala mig ordentligt. Många andra påstår sig ha gjort det, och det finns både bu och bä, mestadels åt det negativa hållet (bä, alltså), om än inte av direkt sågande karaktär. Det är för tidigt att säga särskilt mycket om Elder Scrolls Online, men att det är uppförsbacke från första dag råder det inga tvivel om. Dels för att spelet inte är klart, vilket förstås kan ändra sig tills lanseringen i april, och dels för att det här inte är gratis att spela. Elder Scrolls Online är rentav ganska dyrt – först ska du betala 400 kr (eller mer) för spelet, inklusive 30 dagars speltid, och sedan ska du hosta upp över hundralappen i månaden. Det, i dagens free to play gratis upp till level 20-dagar, är ganska mycket. Svårsålt rentav.

Skyrim

Elder Scrolls är dock ett väldigt starkt varumärke, så den stora frågan är hur många Elder Scrolls-fans som kan tänka sig att spela ett MMO? Det vet förhoppningsvis Zenimax och Bethesda, men jag förhåller mig nog tveksam till att det blir överdrivet många spelare. Å andra sidan så menar Funcom på att Age of Conan, numera free to play så klart, lever och mår bra på ett mindre antal spelare, så frågan är kanske snarare hur länge Elder Scrolls Online kommer ha månadskostnad?

Mycket är oklart kring det här spelet, men så är Elder Scrolls Online inte ens släppt ännu. Jag är, trots allt det här, positivt inställd och ser fram emot att spela mer. Det är en glad överraskning i sig, väl värd en slant eller två om känslan håller i sig.