Från fickan till skrivbordet – en tämligen simplifierad resa med Oceanhorn

Rickard Olsson
Artiklar

Ni har sett det förut, PC- och konsolspel som konverterats till mobiler i drivor. Numera är det vardag att gå runt med Final Fantasy, Carmageddon, Grand Theft Auto och bland annat Worms i brallorna, men fullt lika vanligt är det kanske inte på tvärtomspråket. Det finns ju inte riktigt lika många, kvalitativa och nostalgiosande spel som är exklusiva för det mobila formatet ännu, men några av de guldkorn som pressats ut har ändå hittat från fickan till skrivbordet. Som Oceanhorn: Monster of Uncharted Seas.

För er som inte är bekanta med titeln räcker det egentligen med att nämna The Legend of Zelda, exempelvis Wind Waker. Skamlöst kopierad stil, design, moment och spelmekanik, nästan hela vägen ut i fingerspetsarna. Men få iPhone- eller iPad-ägare brydde sig. Det var ju trots allt en myspystitel av rang. Ett spel vars produktionsvärde nästintill saknade motstycke på formatet. Det var ju så satans snyggt, och fungerade kontrollmässigt riktigt hyggligt.

Du vaknar upp på en av många öar i det stora havet, bara för att finna ett brev från din försvunne far. Efter sig har han dessutom lämnat lite ytterligare ledtrådar som sedan ska leda dig som spelare ut i den stora vida världen med monster hit och monster dit. Blah-blah, inget nytt under solen här. Vi får härja i blockiga miljöer – om än bra mycket mjukare och mer tilltalande än de i Minecraft – där isometriskt perspektiv är skiten, vi svingar svärd mot oinspirerande fiender och spränger stenblock med bomber. För att inte tala om de ständiga båtturerna öriket igenom.

Låter bekant?

Men varningsklockorna tar inte särskilt lång tid på sig innan de ljuder, för under den tokigt tilltalande ytan skrapar jag snabbt knäna i botten. Själlösheten börjar infinna sig. Spelmekaniken blir alltför upprepande för fort och designen blir mest bara tröttsam. Jag bankar och slår mina fiender, navigerar mellan kantiga block, löser enklare pussel och matas med generisk och ointressant dialog. Sedan gör jag det igen, och igen. Precis som med Resident Evil: Revelations – som på många sätt är ett riktigt bra spel – så känner jag att Oceanhorn kanske är mer anpassat för sitt ursprungsformat. Det är lite enklare, lite tunnare och lite klenare än vad ett sådant här spel borde vara till PC, för att jag verkligen ska kunna engagera mig i längden. Och det kan tyvärr inte ens den mest överjävliga mysfaktorn på norra halvklotet råda bot på.

Därmed inte sagt att spel måste vara djupa och komplicerade till just dator, men i fallet Oceanhorn känns det mer träffande än på länge. Mina ögon lurar mig att tro att jag ska få mer än vad jag faktiskt får. Eller så hade jag bara orimliga förväntningar.

Det är dock inte ett rätt av dåligt spel, absolut inte. Men det är långt ifrån något jag personligen känner att jag vill lägga min numera så värdefulla speltid på.

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0