Lara Croft var både motbjudande och banbrytande i min 90-talsexistens. Hon var banbrytande för att hon var i stort sett den enda självständiga, självsäkra, drivande men framförallt spelbara karaktär jag som gamer kom i kontakt med som inte var snoppbärare sedan Alice i Underlandet på Commodore 64. På det sättet höjde Lara Croft ribban för spelbara protagonister, att styrka och möjligheter inte sitter i skrevet.

Lara Croft blev samtidigt motbjudande för att hon förminskades till ett par bröst, ett stycke kött, ett mittuppslag. “Jag blev avskräckt från serien och tänkte att det inte alls var något för mig” sa Susanne Möller nyligen i P3 Spel om Tomb Raider på 90-talet. Jag fattar, fullt ut. För mig som ung gamer och ung kvinna kändes Tomb Raider som en glimt in i en dystopisk framtid – reducerad till en sak som visserligen kunde stå och gå själv under förutsättning att andra hade rätt att flukta över mig medan jag skulle visa tacksamhet över att ens få finnas till.

7wa55mf

Snacka om att åldras med värdighet.

Så kom Tomb Raider-filmen med Angelina Jolie. Vid den tidpunkten försökte jag navigera mig igenom en virrig HBTQ-värld. Lara Croft blev min kompass. Trots att spelen som följde efter filmen lämnade mycket att önska i form av personutveckling så var Lara Croft fortfarande en av få framstående spelkaraktärer utan snopp. Under tidigt 2000-tal fanns bland andra Alexandra Roivas (Eternal Darkness) och Jade (Beyond Good & Evil) som fyllde sina spel med agens men även Rayne (Bloodrayne). Ungefär då upplevde jag för första gången att det fanns bara två, max tre roller för en kvinna i ett spel: den som agerade på eget bevåg, den som drevs på av en man och/eller den som var till för mäns blick.

Så fortsatte karaktärsutbudet att se ut inom spelvärlden när det kom till kvinnor. Åren blev till 2010-tal och vid det här laget hade listan på kvinnliga protagonister breddats, om än med motstånd. Female Shepard (Mass Effect-serien) fick pryda B-sidan av sitt spelomslag, Aveline de Grandpré (Assassins Creed III: Liberation) utvecklades i skuggan av Desmond/Connor i “det riktiga” Assassins Creed III och Amaterasu (Okami) är en vargtik men tolkades ändå av flertalet gamers som varghane. Lara Croft var mer än redo för en reboot.

tumblr_ob6pbluq591tln9eio1_1280

Inga ögonfransar, inget rosa, inga pattar – självklart är det en hane då?!

PR-jobbet inför Tomb Raider (2013) sköttes arsligt då bland annat producenten Ron Rosenberg i ett, enligt honom, försök att haussa Laura Croft nedvärderade henne genom att sälja in henne som “någon man vill ta hand om”, “bygga upp henne enbart för att bryta ned henne igen” och att “hennes babyhull syns”. Tacka fan för att Lara Croft silades fram genom författaren Rhianna Pratchetts berättarförmåga, vilket enligt mig gör hela spelet.

I de senaste två spelen har jag definitivt fått vara med och bygga upp Lara Croft, men det har jag gjort tillsammans med henne. Ingen kommer någonsin att bryta ned henne för hon reser sig precis som hon reste sig på 90-talet över spelvärlden ut i köttvärlden, precis som hon i modern tid överraskat med att ha flera lager av personlighet och i framtiden har oanade utvecklingsmöjligheter. Jag har höga förväntningar och hon kommer att leva upp till förväntningarna. Därmed sätter Lara Croft ribban högt för alla andra spelbara protagonister. Ännu en gång.