En genre som tagit allt mer plats den senaste tiden är ”walking simulators”, något som är lite bredare än den bokstavliga svenska översättningen, men inte med mycket. Lost Ember är ett rörande vackert paketerat sådant, med ett innehåll som både fascinerar och vacklar.
I Lost Ember får vi följa en liten flygande boll av ljus, som kan prata. Det är själen – eller kalla det vad du vill – efter en död person som söker vägen till den heliga och himmelska staden City of Light för ett traditionsenligt efterliv. En väg som ska visa sig vara allt annat än rak, invävd i en historia som väntar till spelets allra sista stund med att lägga färdigt pusslet vi fått kämpa med att förstå under de 5-6 timmar äventyret pågått.
Vår spelbara huvudkaraktär är dock av annan art, nämligen en till synes oförstående varg som av någon anledning kan höra och förstå den lilla flygande bollen. Tillsammans ger de sig iväg på jakt efter dödens stad då det visar sig att bollen är i behov av just vargen för att kunna ta sig hela vägen fram. Detta görs genom att vargen på väl valda ställen väcker gamla minnen till liv som berättar spelets historia och förklarar vem, eller vilka, de var som människor, och varför de agerade som de gjorde. Det är en historia som jag har svårt att knyta an till under spelets första 80% eller så då den helt enkelt inte känns särdeles fängslande någonstans, men allting förändras under spelets final med överraskningar och känslor som nästan tar mig lite på sängen.
Men Lost Embers kärna, eller andra kärna utöver storyn kanske man ska säga, är den spelbara biten – själva ”promenadsimulatorn”. Här handlar det om att förflytta sig över stora, vackra landskap, huvudsakligen i egenskap av varg. Men finessen i Lost Ember är att man under resans gång stöter på en rad olika djur vars form man kan ta med ett enkelt knapptryck. Det ger oss också olika förmågor som hjälper till att avancera. Fast något vidare klurigt blir det aldrig. Varje djur kommer alltid lämpligt, som fåglarna när raviner ska övervinnas, mullvadar när det ska grävas och fiskar när det är dags att bli blöt. Det går som på räls allt som oftast.
Det blir lite enformigt i längden, särskilt då miljöerna tar relativt lång tid på sig att bli någorlunda ombytliga. Men titt som tätt finner jag mig själv helt stilla, bara betraktandes de färgstarka omgivningarna. Det behöver inte ta många sekunder för spelet att gå ifrån monoton sterilitet till något slående vackert, som när vargen i månens sken springer ned för en stor äng och väcker tusentals eldflugor till liv efter sig i sina spår. Då är Lost Ember något alldeles speciellt.
Även om spelet i sig är lättspelat så dras det med en rad olika buggar av varierande grad, och det hände mer än en gång att jag fastnade med mitt djur i omgivningarna och tvingades ladda om föregående sparpunkt. En sparpunkt som oftast sällan är långt borta dock, tack och lov. Men annars finns det inte jättemycket att klaga på.
Visst, Lost Ember är, enligt mig personligen, inte det mest underhållande spelet under första halvan, men när eftertexterna väl rullat färdigt så känner jag mig mer än nöjd. Framför allt tack vare den starka avslutningen som jag verkligen inte såg komma. Sammanfattat var det en vacker och till slut meningsfull resa jag gjorde, men troligtvis en sådan jag inte gör igen även om det finns hundratals med utspridda bonusföremål att hitta för den som har lite extra tid över.
Och vargen är verkligen svår att inte tycka om, som den hundmänniska jag är.
3/5
