Nyligen spelade jag färdigt min första kampanj i det historiska strategispelet Europa Universalis 4, från Paradox Interactive. Kampanjen sträckte sig från den tidigaste starten, 1444, till den punkten där spelet tar slut, 1821. Sammanlagt tog kampanjen 62 timmar och slår vi ut det på två-tre timmar om dagen handlar det om spelvärde i ungefär en månad. Spelserien är känd för sin höga komplexitet, sin grundliga utformning och den hänsyn som spelet försöker ta till världshistoriens komplexitet i kultur, religion, etc. Detta gör det möjligt att ta ett nytt tag, att påbörja en ny kampanj med ett annat land och få en helt annan spelupplevelse än i tidigare kampanjer.
Precis som i tidigare delar i spelserien finns det inget mål i spelet som helhet. Under spelets gång kan spelaren ta på sig olika uppdrag, som ofta är kopplade historiska händelser, men det är inte avgörande att spelaren lyckas med dessa eller ens att uppdragen slutförs. Spelaren har kontroll över ett land och har möjligheten att styra över det landets politik, militär, handel, ekonomi och allmänna utveckling. Under spelets gång utdelas det poäng utefter en mängd olika faktorer, som sedan summeras i spelets slut likt en ”high score” som man kan skryta med för kompisarna och försöka slå under nästa kampanj som man tar sig an.
Inlärningskurvan av spelets många mekanismer är hög men i den här delen är den inte lika brant som tidigare. Under min första kampanj var målet att utforska spelets alla funktioner, nya som gamla. I brist på bättre fantasi valde jag att spela landet som jag själv bor i: Sverige. År 1444 var Sverige, likt Norge, fortfarande en del av Kalmarunionen och därför började min kampanj i ett läge där landets politik styrdes från Danmark. Det här var inget nytt, spelserien har alltid varit historiskt trogen och för de som spelat landet Sverige tidigare vet vad som väntar. Som medlem i en union hade jag inget att säga till om politiskt, jag kunde inte förklara krig eller skapa allianser. Fördelen var däremot att om någon annan skulle förklara krig mot mig skulle de även förklara krig mot de andra parterna i unionen och i spelets begynnelse har Danmark en imponerande militärmakt. I skuggan av det danska styret fick jag gott om möjlighet att bygga upp landets ekonomi och infrastruktur. Några decennier in i spelet började jag även med att bygga upp landets militär, eftersom det självklara målet för mig var att frigöra landet från unionen. Lärdom från tidigare versioner av spelet har visat att det alltid varit lättare med att bryta unioner med militärmakt men det kan även inträffa genom någon av spelets slumpade händelser.
Ytterligare några decennier senare hade jag byggt en redig stående armé, som skulle kämpa mot både norrmän och danskar. Jag hade även en mindre flotta som skulle hindra danska trupper från att ta sig över sundet medan jag belägrade Skåne, Blekinge och Halland. Jag gjorde mitt drag, en svensk adelsman utnämnde sig själv till kung av det självständiga Sverige och kriget var igång. Precis som förväntat marscherade en norsk här in i väster från Åkershus samtidigt som min flotta seglade söderut för att blockera det dansk-skånska sundet. Norrmännen var de första som jag tänkte ta itu med, innan jag skulle skicka min här söderut för att ta de danska landområdena. Men trots min genomtänkta plan och följsamhet av det svenska frihetskriget gick inte allt som väntat. Det tog flera månader att besegra norrmännen och när danskarnas lilla handelsflotta, som ofarligt seglat runt i Östersjön, sökte upp min krigsflotta vid sundet lämnade de inget annat än bråte kvar. Den danska hären kunde nu fritt ta sig över sundet och plötsligt var det mer än mitt rikes frihet som stod på spel. Det var ren tur att Hansan, handelsstaten strax söder om Danmark, tog tillfället i akt och förklarade krig mot precis Danmark. Den imponerande Hansa-armén tog sig norrut för att belägra södra delen av Danmark. Danskarna tvingades erbjuda mig ett fredsavtal där ingen av parterna varken vann eller förlorade något, ett erbjudande som jag tacksamt tog emot. Unionen med Danmark fortsatte och medan jag slickade mina sår funderade jag på vad som hade gått fel.
Det var någon gång där jag insåg att förändringar i den senaste upplagan av Europa Universalis är tillräckligt grundliga för att även vi veteraner ska behöva tänka om. Jag lät mig själv luras av ett gränssnitt, en grafik och en känsla som jag känner igen väl. Vissa förändringar har gjorts kring hur ekonomin hanteras, där spelaren bland annat har fått större kontroll över inflation. Även utvecklandet av teknologi och idéer har gjorts om, där man nu har möjligheten att fördjupa sig inom specifika områden som diplomati eller militär. Men faktumet att jag blev tvungen att skrota mina gamla strategier och börja om på nytt tog fram det roliga i att spela strategispel. Utmaningen i att påbörja något nytt. Förundran över allt som händer och hur världen utvecklas runtomkring. Till sist även förväntningen på att spelet ska vara lika bra som tidigare upplagor. Alla tre element fann jag under min månadslånga spelupplevelse.
Europa Universalis gavs ut i mitten av augusti under 2013 och sen dess har Paradox inte legat på latsidan. De har redan gett ut flertalet DLC:s, bland annat expansionen Conquest of Paradise som fokuserar på koloniseringen av den amerikanska kontinenten samt de kulturer som redan bebodde området. Till våren är det planerat att en ny expansion ska ges ut, Wealth of Nations, som bygger ut spelets handelssystem och som troligen kommer göra det mer intressant att spela någon av de mindre handelsstaterna.
