Efter århundraden av olika krig mellan jordens befolkning är det äntligen fred. Och för att förhindra nya krig så är alla vapen skrotade och världens regeringar utbytta mot en kraftfull dator som fattar alla beslut för mänsklighetens bästa. Men den harmoniska tillvaron varar inte för evigt. I spelets inledande sekvenser angrips datorn av utomjordiska fiender som använder processorkraften mot mänskligheten.
Som spelare kontrollerar man en generisk 90-talsactionhjälte vid namn Nova (tänk Arnold Schwarzenegger) som ingår i en liten specialstyrka som endast opererar vid kritiska situationer, och nu är det skarpt läge om något. För att ställa allt till rätta så gäller det att söka upp sex agenter på lika många banor och med deras id-kort ta sig till de angripna datorcentralerna.
Upplägget påminner mycket om Mega Man, men Nova är inte utrustad med en kanonarm utan med en boomerang. Förutom boomerangen så kännetecknas Nova bäst av sin komiska springstil med extremt höga knän. Men det kanske är så man springer i framtiden?
Banorna är färgsprakande och trevligt utformade då de inte är linjära utan måste utforskas för att hitta rätt, men även om det inte är speciellt svårt att hitta så adderar det ändå något till upplevelsen. Fast den största behållningen i Power Blade är musiken som är i toppklass för att vara NES, speciellt den pumpande låten på den fjärde banan.
Spelet har dock ett problem, och det är svårighetsgraden, eller avsaknaden av utmaning. Och det kanske låter konstigt då jag ofta i mina texter gnäller om hur svåra och oförlåtade NES-spel brukar vara, men om du är van plattformsspelare så springer du igenom Power Blade på ca 30-40 minuter utan problem. Men jag avråder inte någon att spela Power Blade. Spela det om du behöver återfå självförtroendet om du har fått rumpan piskad i något Mega Man-spel.
Texten ingår i artikelserien Nestopia, där jag har som mål att spela alla 210 NES-spel som släpptes i Sverige.
