I början av nittiotalet introducerades tv-serien Duck Tales för sveriges barn (eller Ankliv som serien hette på Tv3). Serien kretsade kring Joakim von Anka och knattarna. Men det var något med Duck Tales-universumet som var annorlunda med det Ankeborg som jag var van vid från min Kalle Anka-prenumeration. Förutom att den tecknade stilen skilde sig markant så saknades flera kända huvudkaraktärer och en hel hög nya hade tillkommit. Jag minns att jag valde att se Duck Tales som en parallell dimension jämte det “riktiga” Ankeborg. Allt för att slippa röra till ankornas redan komplicerade släktträd. Trots det så var jag ett stort fan av tv-serien och satt bänkad varje torsdagskväll redo för ett nytt avsnitt.

I Capcom-spelet med samma namn som serien styr man inte helt oväntat multibiljardären Joakim von Anka, och som vanligt är det skattjakt på schemat. På resan efter de gömda skatterna utforskas Amazonas djungler, spökhus i Transylvanien, afrikanska gruvor, snötäckta bergstoppar i Himalaya samt en bas på månen. Banorna kan precis som i Mega Man-spelen väljas i valfri ordning och som sig bör väntar en boss vid banans slut.

Längs banorna träffar man på knattarna och andra vänner som guidar Joakim rätt eller bjuder på godsaker. I fiendeväg möter man allt från spindlar till björnbusar men man har aldrig en arsenal med vapen att tillgå. Nej, till sitt förvar har man endast von Ankas träkäpp som man studsar med både på fiender och över hinder.

Världarna är färgsprakande och Capcom lyckas väl med att förmedla en välpolerad Disney-känsla. Det är de små detaljerna som gör skillnad, som en liten fördröjning på hatten i luften när man duckar, eller att man kan vicka på stjärten. Meningslöst kanske, men det är sådana detaljer som får mig att mysa. Ur högtalarna låter det också väldig bra. Förutom det klassiska titelspåret så är bakgrundsmusiken till månbanan något av det bästa som komponerats för ljudchipet.

Nu i efterhand kan man tycka att det är ett vidrigt upplägg att kuska jorden runt och spöa urinvånare och inhemska djur, allt i jakten på profit, men skiter man i det politiskt korrekta och bara ser det som underhållning så är Duck Tales utan tvekan ett av NES-bibliotekets starkaste spel.

Texten ingår i artikelserien Nestopia, där jag har som mål att spela alla 210 NES-spel som släpptes i Sverige.