Allting har ett slut och så även King’s Quest. En sista äventyrsberättelse är allt kung Graham vill ge till sina barn och barnbarn. Denna gång är vi i huvudet på en senil och förvirrad gammal man. Det är ett fullkomligt briljant tilltag som spelmekanik och även om jag fladdrar fram och tillbaka ett par gånger så inser jag att det är just detta jag har saknat. En del av charmen i denna genre är just att springa omkring överallt utan att egentligen veta vad jag håller på med. Slutet är både sorgligt och hoppfullt tillsammans med en ljuvlig hommage till tidigare spel i King’s Quest-serien.