Jag har väldigt svårt att helt släppa samlartänket. Jag vet att det kostar alldeles för mycket pengar. Pengar som borde gå till exempelvis nödvändigheter istället. Jag vet dessutom att det tar tid, och att man hela tiden måste vara på tå för att inte missa just den där dealen. Men det ligger ändå ett slags missbrukaraura över hela fenomenet. Jag kan inte släppa det. Det hade ju varit så sjukt kul att sätta sig ned med alla gamla klassiker och spela dem som de borde spelas. Inte via någon steril emulator i en kontorsstol med felaktig handkontroll (även om min stol är riktigt trevlig, och jag har en SNES-USB-kontroll till det).

Jag tänker ofta, och länge, på alla spel jag vill och borde återuppleva. Drivor av NES- och Game Boy-spel som bara väntar på att få spelas igen. Dessa alster som präglade min barndom och uppväxt. Titlar som faktiskt gjort mig lite till den jag är idag. ja, inte rent yrkesmässigt då, men spelgalen. Eller jo, faktiskt det förstnämnda också, men det är en annan historia.

Sen funderar jag lite till. Är det verkligen det här jag vill? Vill jag spela allting igen? Jag vet ju att spelen absolut är mycket sämre än vad man minns dem, men det är ju lite av poängen också. Fast hjälper det? Vi har egentligen tillgång till allt idag, men ändå väljer åtminstone undertecknad påfallande sällan, för att inte säga nästan aldrig, att starta retrospel. Eller spela retrospel, ska jag säga. För startar, det gör jag ibland. Men då tar det inte många minuter, om ens en, innan jag stänger av igen. Det var ju faktiskt inte så kul trots allt (med undantag, så klart).

Tre gamla klassiker där åtminstone Tennis kan roa än idag.

Tre gamla klassiker där åtminstone Tennis kan roa än idag.

Även om jag fortfarande inte ens tagit mig tid att dra igång många av de gamla spel jag vill och planerar att spela, så börjar det sakta sjunka in att det kanske aldrig blir så heller. Jag inser så smått att jag hellre minns spelen, än faktiskt spelar dem. Att jag hellre har dem ståendes i hyllan, orörda i sina oftast vansinnigt snygga boxar. För det är där retro är som roligast för mig. I hyllan. Där jag kan beskåda spelen när som helst, och minnas det som var. Det är oftast många resor bättre än att uppleva tragedierna en gång till i nutid, när man har lite andra måttstockar att plocka fram.