Vad innebär det att spela på rätt sätt? Går det ens att spela på fel sätt?
Detta ämne och mycket mer djuplodande kring det ämnet går youtoubern Hbomberguy in på i sin dryga en och en halv timme långa monolog kring spelmekaniken i spel som bland annat Souls-serien och Bloodborne.
Tillåt mig att vara tråkigt logisk och påstå att om du kan spela rätt så bör du också kunna spela fel. Jag menar inte fusk i stil med MOTHERLODE. Jag menar inte när du seglar igenom ett spel utan ett enda achievement upplåst. Jag menar inte heller när du missförstår ett uppdrag och snurrar runt utan att komma vidare. Jag menar just det som Hbomberguy närmar sig i sin video: ett spel kan bli ett tortyrredskap för den som inte förstår, bryr sig om, ledsnar på eller klarar av spelmekaniken.
Ta fenomenet med spel som är “för svåra” som ett exempel. I vad exakt ligger svårigheten och därmed tortyren? Svar: högst godtyckligt.
För egen del blir jag frustrerad på spel där svårigheten ligger i extremt långsökta lösningar på de problem som presenteras. Du kanske blir påmind om Myst, vilket är fullt förståeligt, men jag tänker framförallt på The Curse of Monkey Island.
De gånger då jag bara velat strypa Guybrush Threepwood har jag istället gått igenom varenda pinal i fickan och provat otaliga kombinationer av osannolikhet efter osannolikhet. Vad lärde jag mig av det? Att om jag tvekar inför den rätta lösningen så är det bara att hetsklicka till dess att lösningen kommer fram. Som att tjata på någon för att få sin vilja igenom. Tjatlösning. Totalt osexigt.
Ge Hbomberguys monolog din fulla uppmärksamhet. Sedan kan du återgå till det där spelet som du kanske eller kanske inte tycker är för svårt.
