Det finns en anledning till varför Irrational Games sysslar med spelutveckling istället för att sälja frukt. Men vi tar det från början.

Som spelare njuter jag tämligen ofta av omgivningarna i spel. Det spelar ingen roll om det är klaustrofobiska, nedblodade metalltunnlar i Doom eller mer normala och naturmässiga miljöer som i exempelvis Alan Wake (Ja, så länge det spelet håller sig någorlunda normalt, i alla fall). Inte sällan spenderar jag mer tid än nödvändigt på att bokstavligen utforska alla möjliga hörn och vrår. Jag är inte helt säker på vad jag är ute efter alla gånger, men jag känner ett visst behov av att faktiskt ta till mig av och bekräfta vad utvecklarna lagt tid på, hur obetydliga detaljer det än må vara. Då blir det av någon anledning extra roligt att jaga sådant många andra kanske bara springer förbi.

Nyligen var det The Last Guardian som jag stundtals bara satt och gapade över. Makalöst vackert. Jag ville vända på varje liten sten jag passerade. Och då ska vi inte ens börja diskutera Tricos beteende, animationer och fantastiska fjäderskrud.

Men just nu, för stunden, är det BioShock Infinite som gäller. Trots att spelet snart klockar in på tre år, så höll jag på att trilla av stolen under de första 10-20 minuterna när jag häromdagen startade spelet för första gången. Och det var mycket som slog mig inledningsvis, bland annat:

Hur kan ett så här ”gammalt” spel vara så vackert?

Varför har ingen tvingat mig att spela detta tidigare för?

Jag var i himmelriket, i dubbel bemärkelse. Jag struntade blankt i att det inte fanns så mycket att göra i början, jag var ändå helt förtrollad av samspelet mellan teknik och design. Och som med så många andra spel satte mitt närmast tvångsmässiga beteende in omgående. Allting skulle utforskas. Varenda liten detalj.

Spelet förtjänade det.

I det stora hela bestod mina initiala intryck. Spelet var vackert nästan hela vägen rakt igenom, och detaljerna stämde in perfekt i den skönsång som kallas grafik. Fast… noterade ni nu att jag skrev ”nästan”?

För okej, det fanns väl kanske en och annan sak som kunde gjorts bättre (fler NPC-varianter hade inte skadat), men det är ju svårt att kräva 100% av allting i ett spel av den här magnituden, ända ner på detaljnivå. Däremot, och det är ett ganska kraftigt ”däremot” i min egen lilla bubbla, så undrar jag efter X antal timmar i Infinite:

Vad fasiken hände med frukten?

”Ålrajt”! Jag kan köpa en officiell förklaring som kanske, möjligtvis, säger att grafik/videominnet inte var tillräckligt när spelet skapades, och anpassades, efter stenåldersmaskiner som PlayStation 3 och Xbox 360. Men när man idag kör spelet på PC med höga inställningar i 1440p, så måste jag få lov att säga att frukten stack ut lite extra här. Så till den grad att det blev humor. Ja jisses, gick verkligen inte detta att lösa på annat sätt?

Med det sagt: Spela BioShock Infinite, om du som jag inte fått tummen ur än. Maken till fantastiskt spel, det där, oavsett misshandlad frukt!