farcry3-aNär jag under julen satte mig ned några timmar med Far Cry 3, blev jag efter ett tag slagen av ett par saker. Saker som dels belyste vilken underhållning jag faktiskt höll i mina händer, men också att denna generations hårdvara nog snart gått in i väggen. Och så lärde jag mig att tycka om öppna världar åtminstone lite mer än tidigare. Blandad kompott alltså, minst sagt.

Efter en sjuhelvetes inledning med party-party och äventyr för fulla muggar blir vår grupp snart överfallna av “pirater”, tillfångatagna och även i vissa fall avrättade. Det svänger fort, och jag rycks med. Springer genom djungeln, flyr för mitt liv med kulorna vinandes förbi i öronhöjd. När dammet väl har lagt sig är jag i relativ säkerhet, och har således nått platsen min hämnd har som utgångspunkt. Det är dags att rädda de kvarvarande vännerna i det tropiska paradiset, och samtidigt ha jäkligt kul på kuppen.

Med hjälp från personer jag aldrig riktigt får något grepp om bunkrar jag upp med vapen och kunskap om närområdet. Jag använder naturens tillgångar för att uppgradera min utrustning och blanda egna hälsogivande groggar, bland mycket annat. Jag attackerar små utposter på ön, skjuter allt som rör på sig och erövrar bit för bit av kartan i jakten på mina vänner, men framför allt så kör jag bil, fyrhjuling, jetski och turbobåtar i värsta raggarstil. Festen tog aldrig riktigt slut, trots den livsomvälvande vändningen på semestern.

Far Cry 3 underhåller faktiskt mer än vad jag hade förväntat mig. Men samtidigt blir hårdvarans (Xbox 360) begränsningar smärtsamt uppenbara när bilduppdateringen inte riktigt hänger med och bilden slits i bitar från och till. Det är dags för Xbox 720 och PlayStation 4 förr snarare än senare, och det är inte utan att man börjar drömma så lagom våta drömmar om ett Far Cry 4 i inte helt annorlunda stil. Det hade varit mumma det.