Ett meterstort textilverk av ett pokémonkort hängde mitt i lokalen. Jag visste att det var ett pokémonkort så snart den välkända gula färgen skymtade i ögonvrån. “Rare Pikachu First Edition Trading Card Mint” hette verket, av Linette Nilsson, ett handmålat och sytt exemplar av ett kortspel som definierat en hel generations barndom.
Den årliga vårsalongen som arrangeras av konsthallen Liljevalchs i Stockholm låter ett urval av nykläckta och etablerade konstnärer synas i en prestigefull miljö. Vanliga teman i motiven är fordon, natur och husdjur. Under de senaste åren har den nya generationens konstnärer bidragit med alster inom teman som vardag, självreflektion och objekt som står konstnären nära. Motiven är produkter av barndomens mer eller mindre lustfyllda minnen, den yttersta inspirationskällan. Det känns självklart, eller hur? Att en konstnär tar inspiration från det som påverkat en mest och återberättar genom att helhjärtat lägga ner sin själ i skapandet.
Som konstintresserad uppskattar jag ett väl utfört hantverk. När jag kan se hur mycket tid en konstnär har lagt ner på sitt verk – penseldrag, en skissad grund, även små felsteg i skapandet som tillrättade felsydda hål. Detsamma känner jag när jag upplever en välgenomtänkt berättelsebåge i ett spel, eller ett stilistiskt grepp i grafiken och spelmekaniken. Slentrianmässigt underutvecklade spel är spelkulturens motsvarighet till hötorgskonst. Det är inget fel på själva uttrycket eller motivet, det blir bara en strömlinjeformad urvattning.
Kanske är du bekant med känslan av att stå framför ett konstverk och inte ha en aning om vad det ska vara, hur det hänger ihop eller ens hur det kan kallas för konst? Jag är bekant med den känslan. Det är ur den grunden som känslan av frustration och irritation växer av när ett spel släpps trots sina buggar eller med en bristande bakgrundsstory. Det finns så många möjligheter att vara kreativ på och så många variationer att brodera ut sin kreativitet med att jag blir besviken när spel som inte utmanar sitt medium tillåts ta plats. “Hur i hela världen kan detta ens kallas för ett spel?” är en fråga jag har ställt mig lika ofta som “Vad fan ska detta föreställa?”.
