För länge sedan, på det glada 90-talet, så spelade jag Magic: The Gathering, kortspelens kortspel enligt många. Jag spenderade inte lika mycket pengar som många andra i vår spelförening i Simrishamn, men visst köptes det boosters och byttes det kort för att bygga Den Där Fantastiska Leken. Sedan åkte jag på turnering och fick spö. Det var lätt att hävda att det var för att jag inte köpte de dyra korten, redan då gapade vi om pay to win.

Spola fram lite och jag spelar Magic Online, en av de bästa tolkningarna av ett digitalt kortspel någonsin. Det var till Windows och ja, spelet finns kvar. Magic-spelare som vill köra digitalt har fått dras med Duels of the Planeswalker-spelen, inte dåliga men absolut inte Magic Online-klass. (Sidospår: Magic Duels ser faktiskt rätt bra ut, har dessvärre inte testat än så jag ignorerar dess existens totalt.)

Jag spenderade säkert tio gånger så mycket på Magic Online som jag någonsin gjorde på originalet. Det är lite sjukt, det var ju digitala kort, men det fanns också alltid en motspelare, och en möjlighet att testa den där leken. Allt det där som gjorde Magic till ett roligt spel, det var alltid där, en stund på kvällen – eller in på småtimmarna.

Låt oss spola framåt lite till och jag har ignorerat kortspel – digitala såväl som fysiska – i ganska många år. Bortsett något litet spel som någon dragit med sig samt en hel del “ska bara kolla om det är kul”-inslag, så har jag inte spelat kortspel på väldigt länga. Åratal.

Sedan kom Hearthstone.

Jävlar.

Jag var faktiskt riktigt fast i Hearthstone ett tag. Det var lätt att komma in i, är fortfarande – något som jag inte kan påstå om Magic: The Gathering för övrigt. Lycka till att börja spela det idag, förstå meta-spelet, och inte känna dig som en idiot för att du inte har koll på alla korten. Med Hearthstone var jag med tidigt och dessutom kunde jag ta det med mig hela tiden. Versionerna av Hearthstone till plattor, då i synnerhet iPad för min del, är vida överlägsna datorditon om ni frågar mig. Jag har till och med spelat en hel del Hearthstone på min iPhone, Blizzard har verkligen lyckats få till gränssnittet. Måhända bygger jag inte lekar på en liten telefonskärm, men på en stor iPad Pro? Ja tack, det här är bra, det här är lika anpassat till formatet, lika vanebildande och pengatuggande som Magic Online var en gång i tiden.

Och vips flyger pengarna iväg, på digitala kort som jag köper i boosters, utan att veta vad jag får.

Det är på gränsen till kriminellt! Vad är syftet med samlaraspekten i ett digitalt kortspel? Köpa kort i boosters, sätta in i pärmar, det var ju en grej med papperskorten, men digitalt? Larvigt. Girigt. Inte ett dugg främjande för själva spelet.

Resultatet har blivit att jag inte spelat Hearthstone på ett halvår, kanske mer. Jag är inte det minsta sugen på att köpa in mig – för det är vad som behövs för att hänga med i meta-spelet – på den kommande expansionen. Appen sitter löst till på min iPad.

Digitala kortspel är verkligen en otrevlig styggelse. Rent spelmässigt kan de vara fantastiska, speciellt på tryckskärm – den får dig att komma närmre korten, att interagera med dem som du kanske gjort en gång i tiden. Det är en rolig spelform, jag gillar digitala kortspel som spel. Jag hatar dem som koncept och begrepp och vill inte ha med dem att göra något mer.

Säger jag nu, fullt medveten om att jag kommer installera The Elder Scrolls: Legends så snart det släpps till iPad (den 23 mars).

Ohederligt knark, jag säger ju det.