Det är få spel där jag känner mig helt bekväm att slåss med bara kyntnävarna. Är min karaktär däremot utrustad med en piska eller svärd, som oftast har lite mer räckvidd, känner jag mig inte lika sårbar. Så det var med viss skepsis som jag startade Shatterhand, ett spel som både genom sin titel och vidriga omslag (testosteronstinn cyborg med cykelsolbrillor som slår sönder spelets logotyp) skvallrar om att det kommer slåss en hel del med nävarna de kommande timmarna.

Spelet är utvecklat av Natsume, som på senare år gjort sig kända framförallt med Harvest Moon-serien, men Shatterhand är så lång ifrån harmoniskt bondeliv som det går att komma då spelet utspelar sig i framtiden. Och som vanligt är framtiden mörk. Den här gången är det ett gäng militärrebeller vid namn Metal Command som planerar att ta över världen med en armé av cyborgsoldater.

Spelets hjälte, Bronx-polisen Steve Hermann, har förlorat båda sina armar vid ett tidigare försök att stoppa rebellerna. Efter uppvaknandet erbjuds han ett par robotarmar mot ett nytt försök att stoppa rebellerna. Så utrustad med två sprillans plåtnävar, lite personlig hämnd och det nya agentnamnet ”Shatterhand” börjar äventyret (känns som att utvecklarna har kollat på Robocop).

Spelets första bana är relativt enkel och fungerar mer som en introduktion av fiender och power-ups. Sedan väljs banorna (som alla har sitt eget tema) på Mega Man-manér, det vill säga att banorna kan spelas i vilken ordning som helst. Vattenbanan var den som imponerade mest på mig då jag gillade hur ”realistiskt” det kändes att röra sig under ytan.

Banorna är utmanande men utan att kännas omöjliga och det känns helt naturligt att slåss med händerna. Förutom knogmackorna så kan man få lite extra hjälp av power-ups som kombineras genom olika symboler, något som är nödvändigt längre fram i spelet och vid möten med bossar.

När jag hoppar runt på banorna och spöar fiender och undviker dödliga maskiner så slår det mig, vad är det för sjuka hjärnor som har byggt de här miljöerna? Och framför allt hur dyr är elräkningen för att hålla dessa dödsmaskiner igång dygnet runt?

Grafisk så är både banor och fiender tydliga, men sticker inte ut bland samtida spel. Men det gör däremot de stämningshöjande mellansekvenserna som är i toppklass för systemet, och i högtalarna låter det också förbaskat bra.

Jag var ganska snabb med att döma ut spelet på grund av omslaget, men shit vad fel jag hade. Shatterhand är en dold pärla som förtjänar att uppmärksammas.

Texten ingår i artikelserien Nestopia, där jag har som mål att spela alla 210 NES-spel som släpptes i Sverige.