Anders Norén

Prey utspelas år 2029 på rymdstationen Talos I där ett experiment har gått snett, och spelet gör ingen hemlighet av att ha hämtat inspiration av bland annat BioShock, System Shock 2 och Deux Ex. Inspirationskällorna reflekteras i de många spelsystemen: hacking, crafting, fiendeinskanning, smygande, pseudomagiska förmågor, uppgraderingar, plattformande… Systemen är underhållande var för sig, men de bildar aldrig en sammanhängande helhet på det sätt de gjorde i spelets förlagor. Striderna med de anonyma utomjordingar imponerar inte heller, men spelets twistfyllda handling, bandesignen och de intressanta miljöerna fyllda med personliga detaljer om rymdstationens besättning var mer än tillräckligt för att hålla mitt intresse.

Intressant handling, vackra miljöer, smart bandesign som erbjuder många valmöjligheter
Enformiga strider, spelsystemen är intressanta fristående men klaffar aldrig riktigt med varandra

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

Jag har alltid varit svag för undervattensmiljöer och genom åren har jag fått ett djupt intresse för det. Tyvärr är det sällan som jag får möjlighet att avnjuta den miljön i spel, annat än under korta perioder. Narcosis erbjuder mig dock vad jag längtat efter: ett spel som under havsytan med en tryckande stämning. Handlingen kretsar kring undervattensbasen Ocenanova som är med om en olycka som lämnar protagonisten ensam att försöka finna andra överlevare och ta sig till ytan. Narcosis är ett klassiskt survival horror-spel blandat med en krydda promenadsimulator. Det mörka havet lämpar sig oerhörd för ett skräckspel och även om det är lätt att tro att havet skulle vara ensam och övergivet är så inte fallet. Det finns gott om hot och faror, allt från livsfarliga varelser till mer naturliga problem. De största hoten är bristfälliga resurser enligt survival horror-genrens klassiska regler. I Narcosis är det dock inte ammunition, utan istället syre och ljus. Får du slut på syre dör du, medan brist på ljusstavar gör spelet betydligt svårare. Handlingen är oväntat bra med en härlig tvist och blir aldrig händelselöst som promenadsimulatorer tenderar att bli. Spelets främsta nackdel är att det många gånger blir otydligt var du ska och tvingar mig till frustrerande omspelningar vid vissa moment. Trots det är Narcosis ett spel som står ut och är värd att spela, i synnerhet om du likt jag känner stor fascination för det okända i havets djup.

Kort, fokuserad upplevelse med bra slut. Tryckande stämning. Trovärdig undervattensfysik.
Långa laddtider. Snålt utsatta sparpunkter. Ibland otydligt vart du ska gå.

3/5

Bra

Rickard Olsson

Det är inte mycket som är klart när man vaknar upp som lilla Six i Little Nightmares. Var är jag? Vad är det som händer? Det visar sig dock snabbt att stället vi befinner oss på är allt annat än välkomnande, och det gäller att fly med livet i behåll för att inte sluta som… ja, ni får spela själva och se. Temat är förstås skräck, och det är en kvävande, bitvis ångestfylld, aura som omger Six i hennes kamp mot det onda, på vägen till frihet. När det är som allra bäst är det lätt att drabbas av både panik och gåshud som spelare, men inlevelsen bryts lika lätt när det blir lite för mycket trial and error på sina ställen. Då blir det mest tröttsamt istället för skrämmande. Men då Little Nightmares är ett väldigt kort äventyr så är tillfällena inte särskilt många. Lite för kort, kanske, med tanke på prislappen, även om slutfasen är riktigt fräck. Väl värt åtminstone en genomspelning, men där stannar det för mig.

Härligt tryckande skräck på sina ställen. Fräckt sista kapitel.
För kort med tanke på priset. Tröttsamt att göra om moment. Stundtals taskiga checkpoints.

3/5

Bra

Rickard Olsson

Med The Disney Afternoon Collection får vi sex stycken snitsigt paketerade retrospel från NES-eran. DuckTales 1&2, TaleSpin, Darkwing Duck samt Chip ‘n Dale Rescue Rangers 1&2. Med undantag från shoot ‘em up-spelet TaleSpin, så är resten klassiska 2D-plattformsäventyr som faktiskt fungerar hyggligt än idag, där undertecknad finner Darkwing Duck mest underhållande. Men några längre stunder med något av spelen blir det inte. Nostalgins sötma ebbar snabbt ut, och jag börjar sukta efter lite mer innehåll. Men jag återvänder gärna efter lite frånvaro. Det går att trixa med diverse inställningar för bilden, samt att man numera kan skapa sparfiler vid behov och även spola tillbaka direkt i spelen om man begår misstag. En välkommen funktion för den som bara vill ha lite kul med spelen utan press.

Trevliga inställningar, väl valda titlar.
Nostalgi, men inte särskilt kul i längden trots allt.

3/5

Bra

Robert Jonsson

Att göra uppföljare på en hyllad spelserie som blivit avslutat är inte lätt. Mass Effect: Andromeda är en nystart som lämnar det gamla bakom sig. Du är en del av Andromeda Initiativet som lämnar Vintergatan för att skapa ett nytt hem i Andromedagalaxen. Färden påbörjas mellan Mass Effect 2 och Mass Effect 3, men tar 600 år så det utspelar sig tekniskt sett efter trilogins slut. Du spelar Ryder som blir spelets Pathfinder, en mänsklig kolonisatör vars uppgift är att finna nya beboeliga planeter. Det innebär att du bereder väg för nya boplatser samtidigt som du ställs mot nya fiender och allierade. Mass Effect: Andromeda är ingen ny trilogi utan har beskrivits som en pågående saga och tyvärr blir det också spelets svaghet. I en trilogi finns det ett inbyggt fokus för spelet, vilket Andromeda saknar med. Det är stora världar som är roliga att utforska, men huvudstoryn? Trots att jag har trevligt i över 100 timmar så får jag ingen riktigt emotionellt klimax. Den puttrar mest på och är okej, medan det som är mest spännande i spelet lämnas som lösa trådar för framtiden. Sådant är okej, men då bör huvudstoryn vara suverän och tyvärr haltar den här. Den är okej, men jag förväntade mig mer. Mass Effect: Andromeda är ett fantastiskt spel på många sätt, men jag känner mig lite snuvad på konfekten i slutänden. När uppföljaren kommer är det fullt möjligt att mycket i spelet klickar med mig, precis som det gjorde med Mass Effect 2 efter att trean kom, men som det är nu stannar spelet vid att ha välgjord mekanik som erbjuder stor spelglädje. Inte fy skam, men jag förväntade mig mer av ett Mass Effect-spel.

Vackra världar som jag vill utforska. Striderna är ren och skär spelglädje tack vare Ryders jetpack. Impuls-valen från Mass Effect 2 är fortfarande förbannat roliga.
Buggar och glitchar har patchats bort, men de fanns där i början. Viljan att skapa en bestående berättelse har gjort att man glömt bort att skapa en stark, minnesvärd story. Vissa röstskådespelare känns som budgetval (Sam, jag kollar särskilt på dig!).

4/5

Utmärkt

Rickard Olsson

När jag för en herrans massa år sedan recenserade Bayonetta till Xbox 360 gav jag det full pott, och när jag nu, cirka sju år senare, testar det till PC kan jag konstatera två saker: Det har åldrats bättre än vin, och det är fortfarande något helt makalöst bra och kul att spela. Bayonetta, den helvetiska häxan som spöar änglar och annat pack från himlen, är lika följsam och responsiv i sina rörelser som alltid, och p.g.a. spelets ålder rullar det fint även på något äldre datorer. Är du dessutom utrustad med en Xbox One Elite Controller så är är detta tveklöst den optimalaste versionen av spelet du kan hitta, och jag vågar säga att det mer eller mindre är ett måste för alla fans av högoktaniga actionspel med tajt kontroll och fullt ös i fokus.

Kontrollen, stilen, Bayonetta.
Det skulle ha släppts tidigare

5/5

Världsklass

Anders Norén

Halo Wars är inte det djupaste strategispelet, eller det snyggaste. Men det är fortfarande, åtta år senare, det mest framgångsrika försöket till en tillfredsställande realtidsstrategi-titel på konsol. Definitive Edition-utgåvan samlar alla nedladdningsbara tillägg till spelet i ett paket som är bättre än originalet på alla sätt, men bara lite bättre. Summan av de förbättringarna är inte tillräckligt stor för att konvertera någon som inte gillade spelet när det begav sig, och om du gillade originalet så bör du förmodligen spela den nyligen släppta uppföljaren – Halo Wars 2 – istället.

Många visuella förbättringar, smarta uppdateringar av kontrollerna
Fortfarande en ganska tunn strategiupplevelse

3/5

Bra

Robert Jonsson

Fallout Shelter släpptes som app i samband med att Fallout 4 släpptes, men har nu kommit till Xbox One och Windows. Spelet går ut på att du skapar ditt eget Vault och få invånare att vallfärda dit. Det kräver att du balanserar tillgången på elektricitet, mat och vatten med invånarnas humör och hobbyintressen. Du måste skapa rätt förutsättningar för att vault ska växa utan att rubba balansen i ditt bygge. Ditt vault producerar inte bara resurser, utan du kan skapa rum för att producera föremål eller träna upp invånarnas attribut. Det sistnämnda är välkommet mot de yttre hoten, som bränder, skadedjur och banditer, som kan drabba ditt vault. Som extrakrydda kan du även skicka ut dina invånare i den postapokalyptiska ödemarken för att göra uppdrag eller leta efter resurser. Fallout Shelter har många komponenter, men det blir aldrig oöverskådligt och det bidrar till att göra spelet beroendeframkallande. Vid flera tillfällen har jag startat spelet med tanken “Jag ska bara göra en sak” och sedan blivit kvar där en timme. Faktum är att byggmekaniken i Fallout Shelter är så rolig att den borde införlivats med Fallout 4 istället för den vämjeliga byggmekaniken som följde med där.

Överskådlig och lättförståelig spelmekanik. Quest-mekaniken erbjuder en rolig variation. Beroendeframkallande.
Att manövrera mellan rum med styrspaken är klumpigt. Beroendeframkallande.

4/5

Utmärkt

Rickard Olsson

Riddare, vikingar och samurajer, alla i samma spel. Det fattas bara pirater så hade min dröm gått i uppfyllelse. For Honor, vare sig du följer den något tunna storyn om den ständiga fejden de tre fraktionerna emellan, eller beger dig ut på nätet för mänskligt motstånd i multiplayer, handlar om tung, strategisk tredjepersonsaction med fokus på en-mot-en-strider i lite långsammare tempo. Men också med återkommande inslag av kaos från alla håll, förstås. Fajterna vinns av den med kyligast skalle och snabbast reflexer, och kontrollen kräver att man ger den lite tid då den inte är särskilt nybörjarvänlig. For Honor imponerar genom sin brutalitet, men sviker på grund av sin upprepning. Har du tålamodet och diggar såväl koncept som tema så lär du gilla For Honor, men även om spelet helt klart kryssar i många av mina boxar, så tröttnar jag ofta efter lite längre spelsessioner.

Snyggt, brutalt, tungt.
Upprepande, stundtals buggigt på PC.

3/5

Bra

Robert Jonsson

Vid en första anblick får Chime Sharp mig att tänka på Tetris. De är båda pusselspel som delar en del visuella drag med sin rektangulära spelyta där det gäller att skapa mönster med de block som kommer. I Chime Sharp är spelytan bred istället för hög och det handlar om att skapa kvadrater, inte hela linjer. Du får placera ut blocken var du vill, vilket gör att du kan planera för framtiden på ett annat sätt än i Tetris. När en fyrkant skapas startar en nedräkning och då har du möjligheten att expandera den ytterligare. Lyckas du med det får du högre poäng, men framför allt får du mer tid att fortsätta spela. Varje parti går nämligen på tid och ju bättre du lyckas skapa fyrkanter desto längre får du spela. Det borde göra Chime Sharp till en stressfylld upplevelse, men tack vare god fingertoppskänsla och bra musikval så blir det aldrig det, i alla fall på de första spellägena. I de upplåsbara lägena läggs det till fler utmaningar och då ökar förstås stressen. Överlag är Chime Sharp ett ypperligt pusselspel, perfekt för tillfällen då du har några minuter över.

Lättförståelig spelmekanik. Bra balans mellan utmaning och stress.
Tråkig visuell stil. Nedräkningen till partiets slut kunde varit mindre distraherande.

3/5

Bra