Rickard Olsson

Jag blev positivt överraskad då jag hörde att ett nytt Micro Machines var på gång – så mycket roligt jag haft med den serien genom tiderna – men tyvärr misslyckas World Series med att både imponera och underhålla. Det är innehållsmässigt väldigt tunt, och jag hittar sällan till aldrig några andra att spela mot online. Banorna är väl okej  i sin helhet, men racen känns aldrig spännande och når aldrig några svindlande hastigheter. Det är i grund och botten ett halvt okej spel, men samtidigt ingenting jag kan rekommendera vare sig för nykomlingar eller fans.

Jag vet inte om "bra" passar in på World Series, men banorna är hyggliga åtminstone.
Avslaget. Svårt till omöjligt att hitta motståndare

2/5

Godkänt

Robert Jonsson

I Late Shift tar du rollen som Matt, en student som under nattpasset parkerar andras bilar. Det är vanligtvis lugnt på jobbet, men denna natt dras han in i stölden av en kinesisk antikvitet som gör honom till en jagad man. Handlingen är inte vad som väckte mitt intresse för spelet, utan det var för att Late Shift är ett FMV-spel. På 90-talet var det inne att försöka skapa interaktiva filmer, men med sämre teknologi än idag tillsammans med budgetskådisar blev det ofta en B-känsla över spelet. Late Shift kanske inte är ett filmiskt mästerverk, men det har ett habilt skådespelande och ser välproducerat ut. Late Shift är på många sätt en interaktiv film där spelmomenten handlar om att ta beslut under en begränsad tid, lite på samma sätt som i The Walking Dead-spelen från Telltale Games. Med sju olika slut finns det dessutom ett stort återspelningsvärde, särskilt om man som jag fick det absolut sämsta slutet första gången. Late Shift lyckas att erbjuda en spännande historia som fängslade mig framför teven från början till slut. Det var länge sedan som jag kunde rekommendera ett FMV-spel, men Late Shift erbjuder en trevlig upplevelse som jag tycker fler borde avnjuta.

Skön handling, varieranade slut samt att kunna säga "bra FMV-spel" utan att vara ironisk.
Att scener inte går att skippa vid omspel och att scenerna ibland fogas ihop lustigt då de ska passa flera alternativ.

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

Planescape: Torment var ett mästerverk då det kom 1999 och än idag har få titlar levt upp till spelets fantastiska story. När Torment: Tides of Numenera utannonserades var jag orolig då det baserades på nya rollspelsregler (Numenera ersatte Dungeons & Dragons) och hade därmed även fått en helt ny värld. Trots det lyckades inXile Entertainment skapa ett klassiskt mästerverk med en storydriven handling som jag skulle göra en otjänst att gå in i detalj. Precis som i Planescape: Torment är du odödlig och saknar minne om vem du är när spelet startar. Spelets handling går sedan ut på att utforska vem du är och besluta hur du formar ditt liv utifrån det – och herre i min låda vilken episk resa det blir. Det är inte i det storslagna som Torment utmärker sig, utan det är i de små detaljerna som levandegör världen. Till exempel påverkar verkligen karaktärens attribut spelupplevelsen, något som förstås underlättas av det texttunga interfacet. Detta är inte ett spel du kollar på för de häftiga effekterna, utan det är ett spel som kräver att du är beredd att läsa mycket text för att få störst njutning. Det kräver visserligen mer av spelaren, men fördjupar stämningen på ett sätt som inte dagens spel klarar av att leverera. InExile Entertainment infriar de löften som de gjorde när de utannonserade en spirituell uppföljare till ett av världens bästa spel. Det är ett mästerverk som du bör spela, i synnerhet om du var för ung för att spela några av de klassiska isometriska rollspelen som Planescape Torment, Baldur’s Gate eller Icewind Dale. Torment kanske inte når upp till det första, men det är definitivt bättre än de två sistnämnda.

Fantastiskt persongalleri (i synnerhet Rhin är fantastisk), Mark Morgans atmosfäriska musik, de solospel som erbjuds av spelets merecasters och ren skär spelglädje.
Ibland blir det en hel del springande fram och tillbaka (vilket resulterar i många laddningsskärmar).

5/5

Världsklass

Rickard Olsson

Det hela började för cirka 23 år sedan, och idag, 2017, har vi kommit fram till Tekken 7. Som en av de stora konkurrenterna på 3D-fajtingscenen fortsätter serien att hålla fanan högt. Jag har personligen alltid sett Tekken som det ultimata valet sett till kontroll och känsla, och kan säga att det mesta känns igen här, både på gott och ont. Det är det snyggaste Tekken någonsin, men inte med mycket. Och storyn är fortfarande en utfyllnad, om än här en ganska imponerande sådan, till det ”riktiga” läget där man gör upp mot mänskligt motstånd. Men gillar du Tekken och vill vara med i det senaste så är det så klart 7:an som gäller. Tveklöst. Det är precis så välsmort och kraftfullt som vi både förtjänar och förväntar oss.

Tajt kontroll. Intensivt. Bättre fajting i sin renaste form vet jag inte om den finns.
Det är flashigt, men någon direkt wow-känsla infinner sig inte.

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

Get Even är i grunden ett FPS-spel, men erbjuder en djupare handling än vad genren vanligen är kapabel till. Spelet flörtar även en del med skräckgenren och påminner ibland om de gamla SAW-spelen som Konami släppte. Vi spelar Black, en man som vaknar upp i ett gammalt mentalsjukhus utan minne om vad som ledde honom dit. Via en datorskärm uppmuntrar en okänd man, Red, honom att söka svar i vad som hände. Det sker genom Pandora. en VR-hjälm som låter Black utforska sina förlorade minnesfragment för att få klarhet i vad som hände. Det leder till att vi får en fragmentarisk, okronologisk spelupplevelse som påminner starkt om filmen Memento. Bit för bit får vi nya ledtrådar till vad som hände med Black, och det uppmuntrar även spelaren att försöka fläta ihop handlingen på egen hand. Det märks att The Farm 51 som ligger bakom Get Even vill så mycket. De vill erbjuda en smart story och innovativ spelmekanik, men de snubblar lite i ivern att få till det. Resultatet är oputsat och de skulle behövt följa det gamla rådet ”kill your darlings”. Till exempel kunde det absolut oanvändbara geväret som låter en skjuta runt hörn strukits. Cool gimmick, men det tillför ingenting och har troligen tagit resurser som varit bättre spenderade på att få övriga spelet att flyta bättre. Trots det vill jag ändå rekommendera Get Even till de som vill ha ett FPS som sticker ut hakan lite. Det är trots sina skavanker fortfarande fullt av bra idéer och har en intressant story som håller till slutet, vilket är mer än vad många FPS-spel ger mig idag.

Smarta designval (inkorporerar VR-miljön som naturlig del av handlingen för att spela om banor till exempel), Signal Bars (den muntra låten spelas över en mörk actionscen på en kyrkogård och skapar härlig stämning) och ambitionen att skapa ett unikt spel.
Innovationen corner gun är bökig att använda och helt onödig för spelet. Spelkontrollen känns som den vore hämtad från ett spel från 2007.

3/5

Bra

Robert Jonsson

Det finns många bra teman i den tredje säsongen av Telltale Games The Walking Dead. Här finner jag teman som berör allt från svek till ansvar, familjedrama till kärleksgnabb. Problemet är inte idéerna, utan det är genomförandet av dem. Introduktionen av nya protagonisten Javier Garcia och hans familj är en intressant idé, men hjärtat i The Walking Dead har alltid varit Clementine. När Telltale Games nu försöker röra sig bort från henne i säsong tre vågar de dock inte släppa greppet om henne, utan har med med henne som biroll. Det resulterar i ett ordentligt magplask i mellanmjölkspoolen som indikerar seriens lågvattenmärke hittills då man mest längtar till nästa scen med henne. Telltale Games försöker att äta kakan och ha den kvar, vilket blir säsongens stora problem. De introducerar en huvudintrig med den nya protagonisten Javier Garcia, men även en för Clementine för att hålla fansen nöjda – och misslyckas sedan helt att uppfylla den. Faktum är att det är så illa genomfört att de i slutet av säsongen skriver att det kommer en fortsättning på Clementines story. Det är inte en cliffhanger, utan det är ett misslyckande som vittnar om stress eller en grov missbedömning från starten. Hade de fokuserat på Clementine eller vågat stryka henne helt hade slutresultatet troligen blivit bättre. I slutänden är The Walking Dead: A New Frontier ett trevligt mellanspel med goda idéer, men det lever inte alls lever upp till sin sanna potential. Vi håller tummarna att nästa säsong är en renodlad Clementine-berättelse.

Intressanta teman. Stabil spelmotor. Clementine <3
Det finns mycket att anmärka på, men värst är sista aktens horribla manus som är fylld av ologiska val och visar en total oförmåga att knyta ihop allt.

3/5

Bra

Anders Norén

Prey utspelas år 2029 på rymdstationen Talos I där ett experiment har gått snett, och spelet gör ingen hemlighet av att ha hämtat inspiration av bland annat BioShock, System Shock 2 och Deux Ex. Inspirationskällorna reflekteras i de många spelsystemen: hacking, crafting, fiendeinskanning, smygande, pseudomagiska förmågor, uppgraderingar, plattformande… Systemen är underhållande var för sig, men de bildar aldrig en sammanhängande helhet på det sätt de gjorde i spelets förlagor. Striderna med de anonyma utomjordingar imponerar inte heller, men spelets twistfyllda handling, bandesignen och de intressanta miljöerna fyllda med personliga detaljer om rymdstationens besättning var mer än tillräckligt för att hålla mitt intresse.

Intressant handling, vackra miljöer, smart bandesign som erbjuder många valmöjligheter
Enformiga strider, spelsystemen är intressanta fristående men klaffar aldrig riktigt med varandra

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

Jag har alltid varit svag för undervattensmiljöer och genom åren har jag fått ett djupt intresse för det. Tyvärr är det sällan som jag får möjlighet att avnjuta den miljön i spel, annat än under korta perioder. Narcosis erbjuder mig dock vad jag längtat efter: ett spel som under havsytan med en tryckande stämning. Handlingen kretsar kring undervattensbasen Ocenanova som är med om en olycka som lämnar protagonisten ensam att försöka finna andra överlevare och ta sig till ytan. Narcosis är ett klassiskt survival horror-spel blandat med en krydda promenadsimulator. Det mörka havet lämpar sig oerhörd för ett skräckspel och även om det är lätt att tro att havet skulle vara ensam och övergivet är så inte fallet. Det finns gott om hot och faror, allt från livsfarliga varelser till mer naturliga problem. De största hoten är bristfälliga resurser enligt survival horror-genrens klassiska regler. I Narcosis är det dock inte ammunition, utan istället syre och ljus. Får du slut på syre dör du, medan brist på ljusstavar gör spelet betydligt svårare. Handlingen är oväntat bra med en härlig tvist och blir aldrig händelselöst som promenadsimulatorer tenderar att bli. Spelets främsta nackdel är att det många gånger blir otydligt var du ska och tvingar mig till frustrerande omspelningar vid vissa moment. Trots det är Narcosis ett spel som står ut och är värd att spela, i synnerhet om du likt jag känner stor fascination för det okända i havets djup.

Kort, fokuserad upplevelse med bra slut. Tryckande stämning. Trovärdig undervattensfysik.
Långa laddtider. Snålt utsatta sparpunkter. Ibland otydligt vart du ska gå.

3/5

Bra

Rickard Olsson

Det är inte mycket som är klart när man vaknar upp som lilla Six i Little Nightmares. Var är jag? Vad är det som händer? Det visar sig dock snabbt att stället vi befinner oss på är allt annat än välkomnande, och det gäller att fly med livet i behåll för att inte sluta som… ja, ni får spela själva och se. Temat är förstås skräck, och det är en kvävande, bitvis ångestfylld, aura som omger Six i hennes kamp mot det onda, på vägen till frihet. När det är som allra bäst är det lätt att drabbas av både panik och gåshud som spelare, men inlevelsen bryts lika lätt när det blir lite för mycket trial and error på sina ställen. Då blir det mest tröttsamt istället för skrämmande. Men då Little Nightmares är ett väldigt kort äventyr så är tillfällena inte särskilt många. Lite för kort, kanske, med tanke på prislappen, även om slutfasen är riktigt fräck. Väl värt åtminstone en genomspelning, men där stannar det för mig.

Härligt tryckande skräck på sina ställen. Fräckt sista kapitel.
För kort med tanke på priset. Tröttsamt att göra om moment. Stundtals taskiga checkpoints.

3/5

Bra

Rickard Olsson

Med The Disney Afternoon Collection får vi sex stycken snitsigt paketerade retrospel från NES-eran. DuckTales 1&2, TaleSpin, Darkwing Duck samt Chip ‘n Dale Rescue Rangers 1&2. Med undantag från shoot ‘em up-spelet TaleSpin, så är resten klassiska 2D-plattformsäventyr som faktiskt fungerar hyggligt än idag, där undertecknad finner Darkwing Duck mest underhållande. Men några längre stunder med något av spelen blir det inte. Nostalgins sötma ebbar snabbt ut, och jag börjar sukta efter lite mer innehåll. Men jag återvänder gärna efter lite frånvaro. Det går att trixa med diverse inställningar för bilden, samt att man numera kan skapa sparfiler vid behov och även spola tillbaka direkt i spelen om man begår misstag. En välkommen funktion för den som bara vill ha lite kul med spelen utan press.

Trevliga inställningar, väl valda titlar.
Nostalgi, men inte särskilt kul i längden trots allt.

3/5

Bra