För dig som är sugen på indie och törstar efter något nytt kan Itch.io vara en bra källa att utgå ifrån. Här samlas och trängs indiespel i alla dess former, och nyfikna som vi är på Spelbloggen så kan vi självfallet inte hålla tassarna borta.

Därför testar vi här och nu, samt i kommande artiklar, ett gäng spel som vi själva verkar intressanta. Av vilken anledning det än må vara. Så läs vidare och häng med när Anders, TDH och Rickard sätter tänderna i de första tre spelen. Av många.

Warlock’s Tower

Av: Anders Norén

Warlock’s Tower är ett charmigt litet pusselspel som för tankarna till några av de trevligare titlarna från Game Boy-eran – komplett med grönmonokroma sprites, trallvänlig midi-musik och mysiga små ljudeffekter. Spelets premiss är också tillräckligt enkel för att ha fått plats på en Game Boy-kassett: du spelar en brevbärare som ska leverera en fredsgåva till en ond trollkarl som stjäl jordens energi, och för att göra det måste du ta dig upp genom alla våningar i trollkarlens torn. Varje steg du tar kräver energi, och du får mer energi genom att samla in de orber som finns utspridda på varje bana.

Den grundläggande spelmekaniken I Warlock’s Tower utökas under spelets gång med fiender, nycklar, portaler och mycket annat – tillräckligt för att spelet ska förbli intressant när man har kommit över hur fruktansvärt charmig musiken och grafiken är. Om du känner för en Game Boy-retrotripp som inte kräver att du faktiskt gräver fram ditt Game Boy ur garderoben så är Warlock’s Tower ett utmärkt val.

Legend of Xenia

Av: Thord Daniel Hedengren

Legend of Xenia

I Legend of Xenia vaknar du upp på en strand. Du går runt, du hittar ett svärd, du slår ner buskarna som hindrar dig från att komma vidare, och vips är du i spelets första område. Här hoppar blobbar av klassiskt JRPG-snitt på dig, och du gör vattenpölar av dem med svärdet. Snart visar det sig att du behöver nycklar, och de finns i ganska små områden runt en by, och sedan blir det en boss, och så får du veta vad sjutton Legend of Xenia handlar om. Sedan är spelet slut.

Jag gillar korta spel, och Legend of Xenia lovar inte att vara långt. Jag gillar även små spel, och Legend of Xenia är det med – fönstret du spelar i är litet och nätt, ännu mindre än Dear Red faktiskt. Du kan spela med tangentbordet eller, hellre, handkontroll. Jag gjorde det senare, och tyckte det var rätt kul att spela igenom Legend of Xenia. Det tog väl en halvtimme kanske, en som faktiskt var rolig på sitt minimalistiska sätt. Så vill du slå ihjäl en halvtimme – samt en massa blobbar och brinnande dödskallar – så tycker jag du ska ladda ner Legend of Xenia. Betala en slant med (det måste du inte) så kanske vi kan få en uppföljaren, förhoppningsvis föredömligt kort och koncis den med.

Return of the Obra Dinn

Av: Rickard Olsson

Tidigt 1800-tal och skeppet Obra Dinn försvinner till sjöss, fullastat med varor. I sex månader är skutan borta, för att en dag närma sig hamn igen. Men allt är inte som det ska. Skeppet driver med trasiga segel, och ingen besättning syns till. Det är här jag som spelare kliver ombord för att undersöka och reda ut vad som kan ha hänt.

Premissen i sig låter lovande, och att ränna runt på ett öde fartyg i förstapersonsperspektiv tilltalar mig å det grövsta. Men i sitt försök att sticka ut med sin speciella grafik snubblar det lite på egna skosnören. Jag kan uppskatta tilltaget och se det för vad det är, ett experiment. Men dessvärre tar det inte många sekunder innan jag sitter där med mindre smärtor i ögonen och försöker fokusera på vad som egentligen sker på skärmen. Man kan ändra färgerna, och även storleken på fönstret man spelar i, vilket hjälper något. Men att spela så här i längden? Njae.

Return of the Obra Dinn är ett sådant spel som, i nuvarande form, är något jag hellre pratar och läser om än faktiskt spelar. Och det beror endast på grafiken.