Jag och min flickvän bor i en 25 kvadratmeter stor lägenhet på Södermalm i Stockholm. Vår lägenhet innehåller en garderob, en tv-bänk med tre lådor, en bokhylla med mestadels böcker och ett avställningsbord vars låda har så lite utrymme än den bara är ett par centimeter från att vara en utdragbar skärbräda. Merparten av alla våra ägodelar samsas om platsen i de förvaringsutrymmena. En sådan lägenhet utesluter majoriteten av hobbyaktiviteterna av det mer skrymmande slaget, som trummor, pilates och större LEGO-konstruktioner. Men det kan även vara svårt att hitta utrymme till mindre utrymmeskrävande hobbies. Som tv-spel.

Min och min flickväns samlade spelrelaterade ägodelar ligger ihopträngda i de tre lådorna i tv-bänken som jag nämnde ovan. Spel till PlayStation-konsoler i den vänstra lådan, Xbox-spel i mittenlådan, och Nintendo-spel (numera mestadels till 3DS och Switch) i den högra lådan. PlayStation-lådan är den med minst tillgängligt utrymme, men det har mindre att göra med mitt PlayStation 4 (som numera mestadels fungerar som Game of Thrones-maskin) och mer att göra med det PlayStation 2 Slim med ungefär 15 spel som jag plockade upp förra sommaren.

Bristen på utrymme är för det mesta inte något som krockar med mitt tv-spelsintresse. Majoriteten av de spel som jag köper idag köper jag i digitalt format, och det har lika mycket att göra med bekvämligheterna som det digitala formatet medför som med platsbristen i tv-bänkens lådor. Alla spel som jag är intresserad av finns att köpa i digitalt format, och priserna är allt som oftast inte så mycket högre än i butik eller på nätet. Jag slipper dessutom vänta i två-tre dagar på att få ett spel hem i brevlådan och att övertala GameStop-biträdet om att nej, jag behöver inte repgaranti på spelskivan och ja, det är jag ganska säker på.

Jag behöver inte heller resa på mig och byta ut skivan i spelkonsolen mot ett annat när jag vill spela något nytt. Det är förstås inte en speciellt ansträngande insats, och särskilt inte i en lägenhet på totalt 25 kvadratmeter. Men att slippa den är en bekvämlighet som jag har börjat ta för givet. Det är svårt att gå tillbaka.

Trots det digitala formatets alla bekvämligheter så känner jag dock fortfarande en viss dragning till de fysiska lagringsformaten. Det märks som tydligast när jag hälsar på bekanta som har större lägenhet än vi, och som därför har mer plats för… ja, allt förstås, men i synnerhet böcker, film, musik (mitt vinylsamlande blev pausat innan det alls hade börjat när jag flyttade till Stockholm) och tv-spel. Majoriteten av våra bekanta, det vill säga. Att hålla kvadratmeteravundet under kontroll är en ständigt pågående kamp.

Jag och Johanna hälsade på två gamla vänner vänner i Orsa i helgen. På en bokhylla på andra våningen i deras lägenhet stod en liten samling spel till PlayStation 3. Inte särskilt många, inte särskilt ovanliga titlar, och inga flådiga samlarutgåvor. Inte det walk-in-spelförråd fyllt till taklisterna med tv-spel som jag fantiserade om när jag precis hade gått ut gymnasiet. Men åsynen av ett helt vanligt fysiskt exemplar av Red Dead Redemption till PlayStation 3 påminde mig om hur mycket jag gillade det spelet när det släpptes, och att jag faktiskt är ganska peppad för uppföljaren som planeras släppas i februari nästa år. Att titta på en 120 gånger 120 pixlar stor ruta under Mina spel-fliken på mitt Xbox One får inte riktigt samma effekt.

Då har vi inte ens pratat om retrospel, och om upptäckarglädjen i att gräva efter gamla spelkonsoler och -kassetter i gårdsloppislådor med ett stycke frystejp som säger ”10 kr”. Det gör jag förstås nu också. Tillfredsställelsen i att fiska upp ett grovt undervärderat spel i bra skick finns där ändå. Skillnaden är att de spel-loppisfynd som jag hittar nu åker tillbaka ner i loppislådorna istället för att följa med mig hem. Tre tv-bänkslådor dedikerade till tv-spel lämnar inte särskilt mycket plats för exemplar av Columns till Sega Mega Drive, hur bra skick de än är i.

En dag kommer jag kanske att ha en bostad som har tillräckligt mycket utrymme för att jag ska kunna förverkliga min dröm om ett rum dedikerat till spel och spelkonsoler, gamla som nya (fast mest gamla, förstås). Fram tills dess får jag vackert nöja mig med de spel som ryms på mina spelkonsolers hårddiskar. Åsynen av dem samlade under mina spel-fliken ger mig inte samma tillfredsställelse som om jag hade dem uppradade i bokstavsordning på en bokhylla med några amiboos och spelrelaterade böcker. Men jag behöver åtminstone inte resa mig upp från soffan när jag ska byta spel.