Brev från undergången är en serie av journalinlägg från Fallout 4:s vildmark – skrivna ur våra karaktärers perspektiv. De kommer att avslöja detaljer om Fallout 4:s karaktärer, miljöer och händelser som du kanske hellre upptäcker på egen hand. I korthet: Spoilervarning.
ArcJet Systems, den 14 november 2287.
Jag och Piper har haft vårt första riktiga gräl idag. Eller ja, tekniskt sett började händelserna som ledde upp till det redan igår. Vi hörde en sändning via radio om som sa något om att ta sig till Cambridge Police Station, och då vi nådde dit visade sig att polisstationen anfölls av ghouler. Folket gjorde sitt bästa för att skydda, så jag och Piper hjälpte givetvis dem och snart kunde ghoulerna drivas iväg. Det visade sig att gruppen bestod av tre personer som tillhörde några som kallade sig för Brotherhood of Steel. Piper verkade inte överdrivet förtjust i dem, men jag lovade att hjälpa deras ledare Paladin Danse att hitta en långdistanssändare. Som tack gav han oss en del utrustning för att hjälpa oss på uppdraget.
Vi begav oss sedan iväg mot ArcJet Systems, eftersom det tydligen fanns en sådan där. På vägen dit fick jag höra två versioner av vilka de var. Paladin Danse visade sig vara en rätt sympatisk person som villigt berättade om hur Brotherhood of Steel skyddade världen från att gå under. Han menade att folket på min tid orsakade en stor katastrof eftersom de besatt teknologi som de inte var redo för. Jag log lite då han berättade det, eftersom han inte har en aning om att jag faktiskt var från den tiden. I ärlighetens namn kan jag inte säga att han har helt fel, men samtidigt är det ett väldigt moralistiskt synsätt att se världen på. Den är trots allt inte svart-vit. Däremot kan jag knappast argumentera mot att vi förstörde civilisationen. Det är bara att jag ser mig omkring för att få bevis. Det finns ingen civilisation eller trygghet längre.
Piper hade dock en annan bild av brödraskapet som hon delade med sig av vid lägerelden. Hon menade att de plundrade världen på teknologin som de kom över, utan att dela med sig av den till de behövande. De missionerade aggressivt och dödade, mer eller mindre, alla som försökte föreslå alternativa lösningar. Jag får inte riktigt de vibbarna från Paladin Danse, men samtidigt vet jag bättre än att avfärda Pipers ord. Det ringer varningsklockor när en organisation använder termer som ”paladin” eller liknande kristen terminologi. Det blir lätt fanatiskt då.
Vi tog oss i alla fall in i ArcJet Systems och insåg då att platsen kryllade av synths. Jag vet att jag borde ha skrivit om dem tidigare, men det blev inte av då. Piper och jag hade träffat dem några dagar tidigare under en av våra irrfärder i ödemarken. De ser inte ut som de vanliga robotarna från General Atomics International eller RobCo Industries. Nej, de var mer humanoida och betydligt mer mänskliga i sitt sätt att röra sig. Det var inte något som fanns under min tid, så antingen var det ett hemligt forskningsprojekt då eller så har någon teknologin att skapa dem efter katastrofen. Piper menar att det är the Institute som ligger bakom byggandet av dem. De är det okända hotet som Commonwealths innevånare skrämmer sina barn till lydnad med. Jag avfärdade det i början som struntprat, men så välbyggda som dessa synths är, kanske det finns någon sanning i ryktena? Kanske hade Piper rätt i att de kan ha varit de som stal Shaun?
I alla fall, vi fick tag i den sändare som Paladin Danse ville ha. Han tackade för vår hjälp och gav mig hans personliga vapen, Righteous Authority, som tack. Så typiskt manligt att döpa sina vapen, Nate gjorde exakt samma sak. Jag förstår inte riktigt charmen, men vapnet verkar riktigt bra kalibrerat så det kommer nog väl till pass. Jag fick även ett erbjudande att gå med i Brotherhood of Steel, men jag sa att jag måste tänka på det innan jag gör något beslut.
Efter att Danse lämnat oss hade jag och Piper ett mindre gräl. Hon tycker att jag inte borde ha med brödraskapet att göra, men samtidigt vore jag dum att avfärda en fraktion som kan hjälpa mig att finna Shaun. Kan de hjälpa mig, kommer jag att använda mig av dem, även om det inte hjälper husfriden. Nåja, Piper sover nu i alla fall och det ska jag också göra. Det är en ny dag imorgon och jag hoppas att Piper är på bättre humör då.
— Carolyn