Brev från undergången är en serie av journalinlägg från Fallout 4:s vildmark – skrivna ur våra karaktärers perspektiv. De kommer att avslöja detaljer om Fallout 4:s karaktärer, miljöer och händelser som du kanske hellre upptäcker på egen hand. I korthet: Spoilervarning.
Postal Square, den 17 november 2287.
Jag har burit vigselringen på mitt finger sedan jag vaknade upp i en postapokalyptisk värld och har vägrat att ta av den. Den har varit ett minne av vad jag förlorat: min son, min make och mitt liv. Jag älskade verkligen Nate och ringen har varit ett sätt att hålla honom i liv. Men Nate är död och han skulle inte vilja se mig klamra fast vid det förflutna. Han skulle säga åt mig att fortsätta med mitt liv, så det är vad jag ska göra. Det är därför jag tog av mig ringen till slut.
Under resorna tillsammans med Piper så har det blivit allt tydligare att det finns något mellan oss. Hon verkar trivas tillsammans med mig och vi har väldigt liknande personligheter. För några dagar sedan tog jag dock första steget och valde att flörta med henne, vilket tog Piper på sängen. Hon rodnade och började stamma okontrollerat. Jag kunde inte låta bli att le, för hon var extra söt då. Jag tror inte hon hade tänkt tanken på att jag var intresserad av henne, eftersom hon kände till min tidigare historia med Nate. Men det är inte könet som är relevant för mig, det är personen i sig. Det har funnits en attraktion mellan mig och Piper ända sedan första gången vi träffades. Den går inte att avfärda.
Efter vårt samtal märkte jag att Piper hade mycket att fundera över. Hon var tystare än vanligt, men hon fick sitt utrymme. Då vi slog läger för natten såg jag hur Piper spanade in mig då hon trodde jag inte lade märke till det. Dagen efteråt var det mesta som normalt, och vi fortsatte vår resa. Jag började misströsta att Piper skulle släppa det hela och aldrig tala om det igen, men så kom det äntligen idag.
Vi höll på att utforska en gammal bostadsruin i Bostons centrum då hon valde att ta upp ämnet igen. Det kanske inte var det mest konventionella sättet att göra en kärleksdeklaration på, mitt i en eldstrid mot banditer, men det är också därför jag älskar, Piper. Hon är allt annat än konventionell.
Piper berättade att känslorna som jag hade uttryckt var besvarade och att hon älskade att resa tillsammans med mig. Mitt hjärta hoppade till, och jag är rätt säker på att det inte orsakades av adrenalinet som flödade i mig på grund av eldstriden vi befann oss i. Efter att banditerna var döda så letade vi upp en bra lägerplats, där vi slog ned för att njuta av varandras sällskap.
I natt blir den första natten vi spenderar tillsammans som par. Aldrig trodde jag att den postapokalyptiska värld som jag vaknade upp i skulle väcka de romantiska känslorna i mig igen, men jag är glad att jag hade fel. Piper gör mig lycklig.
— Carolyn
