Jag har alltid haft en förkärlek till shooters, eller FPS som det ofta kallas. Mycket av det har givetvis sin förklaring i de avtryck spel som Quake och Doom satte i mina ungdomsår. De var häftiga, snabba och alldeles lysande för att spela ihop med vänner.
Inte ens ett på den tiden underutvecklat internet satte stopp för det. De får timmar man kunde spendera online för några vältajmade modemdrivna matcher kompletterades av såväl co-op som 1v1 via nollmodemkabel. Visst krävdes det att man kånkade stenåldersburken med tillhörande tjockskärm till valfri kompis, eller vice versa, men må så vara.
Detta följdes senare upp när vi under gymnasietiden fulinstallerade Quake på skolans datorer, och ”lanade” mer eller mindre varje tillgänglig stund. Gällde bara att vara snabb med att tabba ur så fort relevant personal närmade sig.
Därefter kom tiden då bredband blev allt vanligare, och dagarna med 0.5-2.5 Mbit var som rena himmelriket. Förutom att Quake 3 Arena kanske blev mitt mest spelade spel online så kunde man ju dessutom ladda ner en låt på en kvart istället för timmen.
Mirakel!
Från 2008 och framåt har det dock varit nästan uteslutande Gears of War, den spelserie som betytt allra mest för mig genom alla tider. Få spel har ens varit i närheten, och med tusentals speltimmar online är det för evigt märkt i mitt DNA. Jag tror inte att muskelminnet någonsin kommer att gå ur.
Och på den vägen är det. Genren har följt mig genom livet, hela vägen fram tills idag då jag inte har överdrivet långt kvar till 40 (hjälp). Kanske är jag naiv om jag tror att det ska avta. Att jag med åldern ska tröttna på att skjuta såväl levande motstånd som datorstyrda demoner i bitar. Att mala ner dem till färs med motorsåg. Att… ja, ni fattar. Så länge det är roligt ska jag helt enkelt strunta i hur gammal jag är.
Som överdrivet upptagen tvåbarnspappa är de dessutom extra lämpliga som spel eftersom spelomgångarna ofta är snabbt avklarade, med det lilla minuset att man inte direkt kan pausa när helst det krävs. Men jag får allt som oftast ut den kvicka, enkla fixen som ger mig min speliga tillfredställelse, och detta utan någon extra viktig och bökig story jag så sällan har tid att sätta mig in i.
Shooters är enkla att förstå, kräver ingen enorm historik med speltid för att bli någorlunda bra, och det finns i princip alltid någon att spela mot. Dessutom är de oftast förjäkla roliga. Därför ger jag spel som CS:GO, Gears of War 4 och Doom (2016) väldigt mycket speltid idag.