En sak har blivit hyggligt uppenbar som småbarnsförälder: det är inte fullt lika enkelt att hitta tid till samma mängd spelande som förr. Ja, annat än på natten då, så klart. Men då sk… borde man sova. Kanske är det också på grund av just tidsbristen som nästa grej gör sig påmind, nämligen bristande tålamod. Två härliga saker som gör sig så där ruggigt bra tillsammans. På någon annan planet.

Åldern och något ändrade intressen gör säkert sitt också, men jag märker tydligt att jag allt mer hoppar över till easy när normal börjar bli för tradigt numera. Det kanske inte alltid är för svårt, men det bidrar till ett annat tempo i många spel som jag inte riktigt orkar med längre.

Ett bra sådant exempel är Resident Evil. Vi kan säga nollan för precisera än mer. Fick för ett tag sedan ett infall att spela igenom det en gång till, eller åtminstone känna på det. Men det tog inte många minuter innan jag insåg att normal svårighetsgrad inte var för mig längre. I det spelet. Åtminstone inte för en andra genomspelning då jag bara vill uppleva allting en gång till. Easy gjorde istället allting precis så där avslappnat och spelbart som jag önskade, och det gick enklare att lönnmörda sig fram i ett betydligt snabbare tempo.

Och nog tusan är just detta varför jag valde att glitcha mig fram till slutet av Darker Side av månen i Super Mario Odyssey, istället för att…

SPOILER

… lägga alldeles för mycket tid på att ständigt börja om från början i den, för mig, onödigt jobbiga/långa/svåra sekvensen som leder fram till det slutgiltiga tornet.

/SPOILER

Förr var det nästan förbjudet att dra igång ett spel på easy. Idag tvekar jag inte en sekund ifall jag känner att det är vad som krävs för den formen av avslappnat spelande jag är ute efter. Förutom när jag på fredagsnätterna går bärsärk i Gears of War 4 och andra våldsamma onlinespel, givetvis. Levande motstånd är något heeeelt annat!