Blues and Bullets är ett episodbaserat spel från A Crowd of Monsters som handlar om privatdetektiven Elliott Ness. Första episoden recenserades tidigare på Spelbloggen och beskrevs då som “en frisk ny fläkt” i den nya vågen av episodbaserade spel. Nu när andra episoden har släppts är det dags att följa upp med en ny recension.
Det första som slår mig är att jag har svårt att dra mig till minnes detaljer som hände i första episoden. Jag spelade den första episoden i september, alltså för mer än ett halvår sedan. Det är ett större problem i Blues and Bullets än det är i The Walking Dead. Där den sistnämnda mer handlar om en känslomässig resa, så fokuserar Blues and Bullets på ett brottsfall där protagonisten Elliott Ness ska finna den kidnappade flickan Sophia. När episoden börjar är jag först helt förvirrad och undrar var sjutton jag är. Snart börjar jag minnas, men det blir svårt att spela det med stor konskevens när det dyker upp personer och vägval som man inte kan minnas från första episoden. Det blir förstås inte ett problem om du spelar samtliga episoder direkt efter varandra, men i så fall lär du få, i nuvarande takt, få vänta i troligtvis 1½ år till.
Blues and Bullets andra episod är precis som första uppdelad i tre spelmoment: dialogval, detektivarbete och dödande. Dialogvalen känns igen från andra spel i genren – du gör beslut hur Elliott ska hantera sig i en situation, vilket vanligtvis betyder att du väljer om han ska vara burdus eller avslappnad. I min första recension pekade jag på att valen främst handlade om att forma personligheten, snarare än att påverka handlingen. Tyvärr känns det som dialogen har försämrats till denna episod. Vid flera situationer saknar jag logiska val att göra och vid andra är det tydligt att valen kommer få samma effekt oavsett vad jag än väljer. Därför känns det tyvärr som att dialogvalen mest blir meningslöst fluff där de tidigare byggde karaktär hos Elliott.
Detektivarbetet bygger på att du utforskar miljön och letar efter ledtrådar. Det blir tyvärr en mer omständig process än nödvändigt då Elliott rör sig som en snigel. Visst är det en del av genrekonventionerna att privatdetektiven ska gå runt och se cool ut, men att krypa fram och tillbaka blir mest frustrerande och tråkigt. Sedan saknas en utmaning i spelmomentet då svepande kamerapanoreringar sker för att tydligt peka ut var man ska gå någonstans. Allt blir övertydligt och spelaren slipper tänka vad hon ska göra härnäst. Ska jag se något positivt med detta är det i så fall att det minimerar Elliotts vandrande då jag alltid vet var han ska gå härnäst.
Slutligen har vi dödandet, de actionfyllda scener där Elliott ska skjuta ned skurkar på löpande band. Elliott slipper “Nathan Drake-stämpeln”, alltså paradoxen att han ska vara en skön kille, men samtidigt är en blodtörstig psykopat, eftersom det känns mer trovärdigt att Elliott faktiskt dödar folk. Morden utgörs av sekvenser där Elliott tar skydd, tittar fram, siktar och skjuter. Spelmomentet blir aldrig utmanande eftersom du enkelt kan gömma dig bakom skyddet och läka ostört, utan att fienden flyttar fram sina positioner. Tyvärr tar det udden ur momenten, och överlag är det just detta som summerar min kritik mot episoden överlag. Coola spelmoment finns, men de saknar en egentlig funktion. De blir istället kulisser i en promenadsimulator. Det är synd eftersom de två sista punkterna är enkla att åtgärda för att få mer nerv i spelet.
Blues and Bullets har en vacker art direction som sätter noirstämningen i fokus. Allt går i svart-vitt som emellanåt kryddas med röda inslag. Visst, grafiken är inte snygg och vissa animationer känns onaturliga, men det köper jag. Deras art direction förmedlar exakt rätt stämning. Den visuella stilen lyckas etablera att det är ett noir-spel. Det är spelets styrka. Stämningen är som bäst när A Crowd of Monsters lyckas kombinera det visuella med det handlingsmässiga och bygger upp till dramatiska scener. Det är då spelarens belöing blir som störst, i synnerhet när hon kan släppa coola oneliners. Det är filmiskt, coolt och vackert.
Röstskådespelarna står för en blandad insats på en skala från dålig till okej, där endast Doug Cockle står ut. Låter det namnet bekant? Har du spelat The Witcher-spelen är du bekant med honom. Han gestaltar nämligen protagonisten Geralt of Rivia. Hans röst passar alldeles utmärkt som den hårda, pensionerade polisen Elliot Ness.
Överlag når den andra episoden inte upp till den första, men håller fortfarande kvar mitt intresse för spelet. A Crowd of Monsters vill berätta en noirthriller (med övernaturliga inslag i periferin) och de behåller mitt intresse. Frågan är dock i hur många episoder till som det fungerar om de inte skakar om spelmomenten något?