Hos många ärrade spelskribenter brukar Kinect-spel väcka ett visst förakt. De är spel som bäst passar barnfamiljer, men som inte har någonting i spelens finrum att göra. Fable är en spelserie som rollspelspuritaner rynkar näsan åt, så vad blir resultatet då man förenar dem i spelet Fable: The Journey? Svaret är någonting som är förvånansvärt bra.
Storyn från de tidigare spelen fortsätter i Fable: The Journey som utspelar sig enbart ute i Albions vildmark. Spelets protagonist, den unge Gabriel, tillhör det resande folket som färdas fram med häst och vagn över landet. Han drömmer om hjältar och fablerna från forna tider. Kathlan, karavanens ledare, tycker det är dags för Gabriel att börja ta ansvar, vilket Gabriel kontrar med att somna bakom tömmarna efter han dyrt och heligt svurit på att det aldrig ska ske igen. När Gabriel väl vaknar försöker han hinna ikapp konvojen men får se bron som karavanen tagit sig över raseras framför hans ögon. Det tvingar honom att ta en omväg för att återförenas med sina vänner och under den resan plockar han upp Theresa, den blinda sierskan från de tidigare spelen. Det blir början på en resa som sker både ute i världen och i hans eget inre.
Spelets stora förtjänst är inte handlingen, eftersom den blir rätt begränsad av spelets tydliga räls. Visst kan du ta enstaka avstickare och utforska en plats eller välja om du ska åka åt höger eller vänster, men det är sällan som det skapar en känsla av världsutforskande som de tidigare spelen erbjudit. Istället är spelets förtjänst hur det knyter ihop och förklarar handlingen från i synnerhet Fable och Fable 2. Theresa har genom Fable-serien spelat en central roll och vi får nu en förklaring till hennes motiv i de tidigare spelen. Det är som att få kika in bakom ridån. För någon som inte spelat de tre tidigare spelen blir det en rätt blek upplevelse, men för mig som älskar serien fylls jag av glädje.
Kinect-kontrollen fungerar förvånansvärt bra. Visst har du emellanåt problem att få den precison du skulle vilja ha: ibland far en eldboll som du kastar åt höger, istället rakt ned i marken framför dina fötter. Lionhead Studios har dock gjort bra avvägningar så du inte måste stressa för att få till rätt kombination. Istället är Fable: The Journey lagom anpassat efter kontrollens realitet. Att du dessutom sitter ned och spelar, istället för att stå upp som i de flesta andra Kinectspelen, är ett stort plus. Intensiva moment till fots där du bekämpar monster värvas med lugnare moment till häst där du tillåts vila armarna. Momenten är bra balanserade och gör Fable: The Journey till ett av de bättre Kinectspelen som släppts.
Bortsett från möjligheten att utforska Albion saknar jag även möjligheten att välja kön på min karaktär och skräddarsy utseendet. Jag har emellertid inga problem med att förstå varför det inte inkluderats i spelet. Att du inte kan utforska spelet beror förstås på begränsningarna som Lionhead Studios finner i Kinecten. Å andra sidan går det inte bara att plocka bort Kinect ur spelet för då skulle det resultera i ett extremt platt spel. Nu är spelets styrka snarare att de byggt spelmekaniken kring det – och det är vad som tilltalar mig. Det försöker i alla fall att göra ett seriöst handlingsdrivet spel, vilket är mer än vad andra Kinectstitlar gjort hittills. Att du inte får skräddarsy din karaktär handlar förstås om att etablera saker inför nästa Fable-spel. Inte heller spelar utseendet på karaktären särskilt stor roll, eftersom de enda gånger du ser den är vid spelets filmscener.
Överlag är Fable: The Journey ett spel att rekommendera om du vill kolla på ett Kinectspel som försöker inkludera handling med spelmekanik. Det underlättar förstås rejält om du är ett Fable-fan sedan tidigare. Fable: The Journey lyckas med att ta ett steg åt rätt håll för Kinect. Nu hoppas vi bara att fler följer Lionhead Studios exempel.