Det var inte Super Mario som fick mig att vilja ha en NES när jag var grabb, men Mario var där. Mario Bros är ett av de där bortglömda spelen från 8-bitarstiden, en relik numera. För spelen vi minns är de mer avancerade sådana, sidorullande plattformsspel eller episka äventyr på stora kartor. Inte stora eller episka jämfört med vad som skulle komma under 16-bitarseran förstås, det var en tid då spelen blev exponentiellt bättre tillsammans med hårdvaran.

Mario Bros var – är – begränsat till en skärm. Målet är att besegra alla fiender som kommer ut ur rören, Mario får vara lite rörmokare till slut. I Mario Bros kan du inte hoppa på fiender, du besegrar dem genom att slå dem underifrån, genom plattformen (som böjer sig lite charmigt), varefter du måste springa på dem – annars vaknar de, vresiga och snabbare. Ibland kommer det eldklot eller istappar som gör plattformarna hala, och du kan samla mynt samt använda POW-block. Det är ursprungligen ett arkadspel (släppt till betydligt fler format än du tror) och jag älskar det.

Älskar det tydligen fortfarande, för när jag plockade fram min Game Boy Micro häromveckan så satt ett Super Mario Advance-spel i. Dessa guldkorn är inte bara Game Boy Advance-versioner av gamla Super Mario-klassiker, de kommer även med bonusen Mario Bros. Även detta har piffats upp lite, med betoning på lite. Som om Mario Bros hade kommit samtidigt som Super Mario World, men utan någon egentlig budget, för vad du för är ett närmast identiskt spel med uppdaterad grafik och en bakgrundsbild. Det är snarlikt i övrigt, och lika kul. Varje gång jag vill spela Yoshi’s Island på min Micro så är det minst lika troligt att jag väljer Mario Bros istället. Lustigt det där.

Min favoritversion av Mario Bros är dock inte originalet utan den semiofficiella uppföljaren, Mario Clash. Du behöver inte skämmas om du inte känner till den, Mario Clash släpptes nämligen bara till Virtual Boy (Wario Ware-minispelstolkningar räknas inte) och var ett av få spel till konsolen värda tiden. Här var inspirationen glasklar, det var Mario Bros fast på djupet, och spelmekaniken förändrades förstås därefter. I Mario Clash kastar du skal inåt eller utåt i skärmen och jag tyckte det var väldans kul. I alla fall tills ögonen blev lite trötta på den rödsvarta 3D-grafiken, eller batterierna tog slut. Virtual
Boy drog en himla massa kräm.

Som alla 3D-konsoler så gör skärmdumpar inte spelet rättvisauper Mario

Jag skulle inte bli det minsta förvånad om Mario Bros kommer tillbaka igen, till Switch, men då med mer fokus på flera spelare. För även om jag egentligen föredrar Mario Bros för mig själv så hade vi kul, jag och mina vänner framför dumburken sent 80-tal. Det krävs ingen blixtrande fantasi för att tänka sig något dylikt, fast online via Nintendos kommande onlinetjänst till Switch. Jag hoppas i alla fall det.