Möt okunskap och ovilja med kunskap och välvilja

Robert Jonsson
Artiklar

Nyligen publicerade DN en krönika av Andreas Sabelhierta där han ondgjorde sig över hur barnen var datorspelsmissbrukare. Skälet avslöjades dock rätt fort: han var en entreprenör som ville sälja in sin app.

Grejen är att Sabelhierta inte kommer dragande med något nytt. Det här är rädslor som har funnits i alla fall ända sedan jag blev tv-spelare i slutet av åttiotalet. ”Spela inte för mycket”, ”ska du inte gå ut och leka” och så vidare. Ett demoniserande av tv-spel, att spelandet är någonting negativt. Det var skitsnack redan då.

Min familj var inte rik. Efter skolloven talade många klasskompisar om sina skidsemestrar eller utlandsresor och det var någonting som jag aldrig skulle få chans att uppleva, men det störde mig aldrig. Varför? Jo, för att jag kunde besöka mystiska platser i Hyrule, gotiska slott i Transsylvanien eller det mysiga svampriket.

Många ser ned på spelens möjlighet till eskapism. I värsta fall ses det som något farligt och i bästa fall som något fult. För mig är eskapismen som spelen erbjuder något oerhört positivt. Som en introvert person är sociala situationer något som tär på mina energimätare. Interaktionerna nöter ner min ork och kreativitet. Spelen blir då ett sätt för mig att återställa den. Att få fly in till Thedas storslagna vyer, besöka rymdstationen The Citadel eller utforska the Spencer Estate är förlösande. Jag får energi då jag upplever någonting underbart i spelen och det låter mig möta världen utvilad och mer rofylld.

Det behöver inte nödvändigtvis vara något nytt och spännande. Sinnesslött grindande eller achievementsamlande återställer även det mina batterier, då det snarare blir ett meditativt läge där min kropp kopplar av och återhämtar sig medan jag spelar.

Givetvis ska det finnas en sund balans i spelandet men det gäller med allt i livet, oavsett om det är alkohol, fotboll eller spel. Är du inte tv-spelare själv är det lätt att glömma bort de många positiva sakerna. Jag har berört en sak, men det finns många andra positiva områden (som förbättrad motorik och reflexer eller en större förståelse för det engelska språket vid en ung ålder). Det är sidor av spelandet som vi borde tala mer om. Profitörer med dolda agendor kan inte få bestämma vad allmänheten tycker om spel. Vi måste bli bättre på att belysa det som är bra med spelandet för de som inte spelar.

När Sabelhiertas krönika publicerades var det många som reagerade instinktivt och demoniserade honom. Det är en naturlig reflex, men samtidigt inte en särskilt bra sådan eftersom vi då sänker oss till hans nivå. Vi bör istället möta okunskap och ovilja med kunskap och välvilja. För visst gör oss spelandet till bättre människor? Så tveka inte att dela med dig av de positiva upplevelserna till vänner och bekanta som inte själva spelare. Det är så vi planterar en mer allsidig bild av de positiva saker som spelandet kan tillföra människors liv.

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0