Jag har många bekanta som inte ser mobilspel som riktiga spel. Faktum var att jag led av den vanföreställningen själv under lång tid. Det var för några år sedan som jag förlikade mig att det var en dum idé. Det var förstås inget annat än ett desperat grepp för mig att rationalisera min spelsmak som ”det rätta”. Det var förstås så korkat som det låter. Vi måste inte gilla alla spel som finns, hittar du något som gör dig glad innebär det inte att min spelsmak eller spelglädje förminskas. Insikten till trots så var jag fortfarande övertygad om att mobilspel inte var något för mig.

Under förra året förändrades mitt liv. Mycket av den spelglädje och spellust som jag tidigare känt var som bortblåst. Då sommaren kom var det svårt att uppbåda någon större entusiasm för vanliga TV-spel och det är en känsla som har hållit i sig. Visst, det har varit enstaka tillfällen då ett spel verkligen lyckats dra in mig med hull och hår (som till exempel Life is Strange: Before the Storm och Assassin’s Creed: Origins) men det var sällan som jag kände mig sugen på att starta min konsol. Det kändes för tungt helt enkelt. Det var så mobilspelen gjorde intåg i mitt liv. Jag råkade se en annons på Facebook för spelet Choices och berättelsen om The Freshman. Det är en miljö som jag gillar starkt så jag kände mig tvungen att testa. Jag blev hooked direkt.

På min topplista över 2017 års bästa spel hade jag med Choices. Jag beskrev det då på följande sätt:

Choices är ett storydrivet episodbaserat mobilspel med en uppsjö olika berättelser, men det är framför allt The Freshman och The Sophomore som jag fastnat för. Du är en kvinnlig student som börjar på college och är där med om vardagliga händelser samtidigt som du ställs inför ett romantiskt val mellan tre andra studenter: Chris, James och Kaitlyn.

Handlingen i The Freshman satte fokus på relationerna. Utan AAA-titlarnas behov att leverera storslagna upplevelser så går Pixelberry Studios på djupet med The Freshman. På ett sätt är hela spelet en dejtingsimulator där du introduceras till dina tre möjliga partners och får lära känna dem. Choices har flera spel där du hoppar mellan flera olika personer och hade jag börjat med ett av dem hade jag troligen gett upp tidigt, men i The Freshman knyter jag an till min karaktär. Under lång tid tvingas jag göra flera val hur jag tacklar relationsproblem och kärleksdilemman. Det är vad som skapar en djup relation till protagonisten.

Kärleksintressena är väldigt olika varandra och har väsentligt skilda bakgrunder som introduceras under spelets gång. Det var i början oklart klart hur många det skulle vara så det var en stor spänning att spana efter potentiella partners. Chris presenterades väldigt tydligt direkt i första episoden, men han föll mig inte alls i smaken med sitt fagra ansikte, blonda hår och atletiska kropp. Istället föll min kvinnliga karaktär för Kaitlyn, men jag fick inga vibbar av att hon var valbar. Istället kom den afroamerikanska James in i berättelsen och även om han var mer spännande än Chris var han inte särskilt intressant. Det var en bra bit in i första säsongen som det till slut blir tydligt att mina känslor till Kaitlyn är besvarade. Det var någonting som berörde mig mer än vad jag trodde skulle vara möjligt för ett mobilspel. Det var en förlösande känsla som få andra spel lyckats med och är något som jag också verkligen saknar hos andra spel. Samtidigt gjorde det mig glad ur ett annat perspektiv: spelet erbjöd tre olika kärleksintressen med olika etniciteter, klass och kön. Dessutom faller de inte i stereotyper (den vita jocken är fattig, medan den afroamerikanen kommer från en välbärgad familj till exempel).

The Freshman lyckas dock verkligen förmedla känslor genom att etablera relationerna. När Kaitlyn tvingas komma ur garderoben för sina föräldrar känner medlidande för henne. Jag vill göra mitt bästa för att ge stöd åt henne. Eller då förhållandet mellan mig och Kaitlyn utsätts för påfrestningar då hon träffar nya vänner som gör sitt bästa för att sabotera förhållandet. När Kaitlyn grälar med mig och vill ta paus i förhållande så värker det i mitt hjärta som endast Life is Strange har lyckats med.

Så vad är det med mobilspelen som får mig att njuta på ett sätt som inte AAA-titlar lyckas med?

Formatet hjälper förstås till. Det är  oerhört mycket lättare att utforska bredare perspektiv i ett mobilspel. I en AAA-titel pumpas det in  oerhörda mängder pengar och en titel som går dåligt kan få företaget att gå i konkurs. Under sådana omständigheter är det förstås inte märkligt att företagen kör med säkra kort. Ett mobilspel är inte alls lika dyrt att utveckla och den sänkta produktionskostnaden tillåter företagen att skapa spel som utforskar saker som den stereotypiska gamern kanske vill utforska. Det är en styrka som jag tidigare aldrig reflekterat över.

Mitt bristande spelglädje fick mig att öppna ögonen för en ny plattform och för det är jag tacksam. Utan den hade jag för tillfället inte kunnat kalla mig gamer överhuvudtaget. Just nu är min mobil det enda som jag i praktiken spelar på. Tack och lov att jag kunde lägga mina fördomar på hyllan.