Nathan Drakes sista äventyr

Anders Norén
Artiklar

A Thief’s End. Till och med undertiteln för Uncharted 4 signalerar vad utvecklarna på Naughty Dog har sagt upprepade gånger inför släppet: det här är Nathan Drakes sista äventyr. Spelserier i den här storleken får sällan sluta med flaggan i topp, men Uncharted 4 är inte bara något så ovanligt som ett värdigt avslut på en spelserie – det är också det absolut bästa spelet i serien. Naughty Dog har gjort det igen.

När Uncharted 4 först tillkännagavs var jag inte helt säker på att det var en nödvändig uppföljare. Nathan Drakes berättelse hade fått ett prydligt slut i Uncharted 3: Drake’s Deception, och när handlingen i uppföljaren först avslöjades kändes det lite krystat att introducera en helt ny familjemedlem för att få Nathan Drake att ge sig ut på äventyr igen. Familjemedlemmen i fråga är Sam, Nathans äldre bror, som Nathan trodde dog femton år tidigare. Sam vandrar tillbaka in i Nathans liv en dag och upprör den fridfulla förortstillvaro som Nathan har byggt upp tillsammans med Elena, journalisten och flickvännen från de tidigare spelen. De två bröderna måste tillsammans ge sig ut på en ny skattjakt av skäl som du helst bör upptäcka själv.

Att fyra spel in (nej, Vita-titeln räknas inte) introducera en helt ny familjemedlem i Nathans liv hade i mindre kompetenta händer lätt kunnat kännas väldigt forcerat, men Naughty Dog kan som bekant det här med berättarteknik. De visar prov på den talangen gång på gång i Uncharted 4. Förklaringen till varför Sam har varit frånvarande i tre spel och tio år presenteras på ett plausibelt sätt, och alla eventuella tveksamheter som man skulle kunna ha till Sam som karaktär sveps åt sidan av Troy Bakers prestation som röstskådespelare. Troy Baker stjäl nästan showen i spelet, och det säger mycket när hans motspelare är Nolan North som Nathan Drake. North är lika bra som alltid, och vid det här laget är det omöjligt att föreställa sig någon annan som Naughty Dogs skattjägare.

Röstskådespeleriet har varit en av Uncharted-seriens största styrkor sedan starten, så att den håller hög nivå även här bör inte komma som någon större överraskning. Jag var dock överraskad över den övergripande kvaliteten på berättelsen i spelet. Uncharted-spelens handling har varit underhållande men mestadels ytliga historier – mer Romancing the Stone än Indiana Jones – och det här var det första spelet i serien att få mig verkligt engagerad i karaktärerna och deras relationer till varandra. Sam är ett starkt tillskott, men utbytena mellan Nathan och Elena är minst lika minnesvärda. Spelet gör ett väldigt bra jobb med att skildra Nathans svårigheter med att anpassa sig till den stillsamma tillvaron som nio till fem-arbetare, och det gör det på ett mycket mer subtilt sätt än vad jag hade väntat mig.

Nathan Drake må ha varit borta från skattjägarlivet i ett par år, men det har inte förändrats särskilt mycket på den tiden. Jakten på piratkaptenen Averys förlorade skatt involverar en hel del klättrande, skjutande och pussellösande, och om du har spelat något tidigare spel i serien så kommer du förmodligen att känna igen nästan alla beståndsdelar. Det är uppenbart att Naughty Dog har passat på att plocka ut, damma av och olja in alla delar som gör Uncharted till Uncharted under de senaste fem åren, men den stora skillnaden i Uncharted 4 ligger i hur delarna är balanserade. Skjutandet, plattformandet och pusslandet byter av varandra med tillräckligt jämna mellanrum för att man inte ska tröttna på något av dem, och spelet är också bättre än någon av föregångarna på att ge karaktärerna en chans till att stanna upp och andas. Vissa kapitel är nästan helt dedikerade till att bygga upp relationen mellan Nathan och karaktärerna i hans omgivning, och i slutändan var det också de kapitlen som jag uppskattade mest.

Från det lilla, som ansiktsuttrycken i Nathans och Elenas ansikte när de utbyter skämt under middagen, till det väldigt stora, som de otaliga hisnande vyer som man får ta del av under enspelarkampanjen, så ligger det visuella i Uncharted 4 flera nivåer över nästan allting annat som man upplever med en spelkontroll i handen. När jag står på toppen av en övergiven fästning i Panama och stirrar ut över den lummiga djungeln, havet bortom den och de mörka, vassa klippor som vågorna slår mot kan jag nästan höra hur en hel kår av environmental artists drar en kollektiv suck av avundsjuka. Jag hade förmodligen kunnat skala av en timme på min speltid om jag inte hade stannat var femte minut för att beundra omgivningarna. Det finns inget jämförbart till varken Xbox One eller PlayStation 4.

De storslagna ögonblicken har alltid varit Uncharted-seriens fjäder i hatten, från det avspårade tåget i Sibirien i Uncharted 2 till flygplanet i Saharaöknen i Uncharted 3, och Uncharted 4 har för många sådana ögonblick för att man ska kunna hålla alla i minnet. För första gången i seriens historia är det dock inte de riktigt stora ögonblicken som är de mest slående, utan de allra, allra minsta. Utbytet mellan Nathan och Elena när de försöker intala sig själva att är nöjda med sina lugna mellanklassliv i förorten. Uttrycket av chock i Nathans ansikte när han tror att han har förlorat sin bror för alltid.

Det är svårt att veta var röstskådespelarnas prestation börjar och Naughty Dogs grafikers insats slutar i de sekvenserna, och ett mycket högre betyg än så kan man nog inte ge dem. När de sekvenserna är som bäst lyckas de få mig att glömma att det är ett tv-spel som jag tittar på – om så bara för ett ögonblick.

Du är ursäktad om du hade glömt att Uncharted 4 har ett multiplayerläge, för det har känts som ett udda och mer än lite överflödigt tillskott till serien ända sedan det introducerades i Uncharted 2. Uncharted-seriens styrkor är välskrivna karaktärer, actionfyllda scriptade ögonblick och storslagen grafik – inte styrkor som på ett enkelt sätt kan överföras till ett multiplayerläge.

Uncharted 4:s multiplayer introducerar en del trevliga nyheter, som änterhaken från kampanjen som låter dig svinga från plattform till plattform, och möjligheten att klättra på miljöerna möjliggör fortfarande gameplay som inte finns att hitta i något annat multiplayerspel. Det är väldigt tillfredsställande att skjuta en fiende som är halvvägs över ett stup med änterhaken, och att hänga från en avsats och skjuta alla motståndare som springer genom dörren nedanför (det är fritt fram att döma). I slutändan tror jag dock inte att multiplayerpaketet som helhet är tillräckligt tilltalande för att hålla mig intresserad i längden. Då känns det mer troligt att jag spelar enspelarkampanjen en gång till. Eller två. Eller tre.

När Uncharted 2: Among Thieves släpptes år 2009 så satte det en helt ny ribba för vad vi förväntar oss av gameplay och grafik i tv-spel. Uncharted 4: A Thief’s End tar de saker som gjorde Among Thieves enastående och lyfter dem till nya nivåer, men det som verkligen särskiljer Uncharted 4 från både föregångarna och andra spel i genren är inte dess grafik eller spelmekanik, utan den enastående kvaliteten på spelets berättelse och karaktärer. Det är ett sådant spel som i ett svep gör att alla jämförbara spel känns fem år gamla.

Uncharted 4 är inte bara bättre än sina föregångare och ett värdigt avslut för Nathan Drake, utan också det bästa spel som har gjorts i genren. Det är ett slående exempel på vad som är möjligt i spelmediet när alla pusselbitar faller på plats, och vi kommer att prata om det i många år framöver.

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0