Den här veckan har strax under en miljon svenska grundskoleelever läslov – det som tidigare var känt som höstlov. Tanken med läslovet är att det ska uppmuntra skolelever att läsa mer, och ge dem en veckas fritid under vilken de kan läsa precis vilka böcker de vill. Ett bra initiativ, tycker vi spelbloggare (särskilt om de använder den tiden till att läsa Spelbloggen). Läslovsveckan har också fått oss att fundera på vad vi skulle göra om vår favorit-kulturform skulle få en egen motsvarighet: spellovsveckan.

Mellan jobb, familj och andra förpliktelser blir det ibland svårt för oss på Spelbloggen att ge vårt spelintresse det utrymme vi skulle vilja. Så hur skulle vi använda tiden om vi fick en hel ledig vecka öronmärkt för tv-spel? Du hittar svaren nedan.

Anders

Jag har spenderat hundratals timmar i The Elder Scrolls IV: Skyrims snötäckta bergstoppar och lummiga skogar, och jag är säker på att jag så småningom kommer att återupptäcka dem alla i den nysläppta Special Edition-versionen. Men med tanke på att det är just läslovsvecka den här veckan så hade jag nog hellre ägnat min spellovsvecka åt att återbekanta mig med ett äldre spel i serien: Morrowind.

Bethesdas storslagna Elder Scrolls-serie har på många sätt blivit större och bättre för varje nytt spel som har släppts, men för mig har spelvärlden och dess karaktärer aldrig känts mer levande än i The Elder Scrolls III: Morrowind från 2002. Bristen på röstskådespelare gjorde det möjligt för Bethesda att fylla spelet med mycket mer dialog än i någon av uppföljarna, och Morrowind innehåller dessutom nästan 200 böcker som varierar i längd från någon enstaka sida till hela noveller. Bland titlarna finns A Game at Dinner, som innehåller en spions observationer om giftbryggning och middagsbjudningar, och The Firmament, som dokumenterar stjärntecknen på spelvärlden Tamriels himmel.

Jag har besökt Morrowind nästan årligen sedan jag spelade det för första gången, men för varje år som har gått har jag blivit en mer otålig spelare. Mer intresserad av snabb tillfredsställelse, och mindre villig att vänta in röstskådespelare innan jag trycker på hoppa över-knappen. Om jag hade en spellovsvecka så skulle jag återvända till Morrowind igen, men då skulle jag spela det som jag spelade det för tolv år sedan. Utforska varje skrymsle och vrå, klicka på varje dialogalternativ och läsa varenda liten papperslapp som jag kunde komma över. Det skulle vara mitt spellov.

Maria

Jag börjar min spellovsvecka med att vara vinterkräksjuk. Jag har alltså massor av korta tidsfönster mellan besöken till porslinstronen och ingen energi att komma in i någonting helt nytt. Så jag fortsätter att bygga ut min stad i Animal Crossing: New Leaf (2013).

Jag började spela New Leaf i somras och hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så givande tre år efter att det släppts. Jag har precis upptäckt flera New Leaf-forum på Reddit som fortfarande är aktiva. Min inre hoarder har fått reda på att det finns regionsexklusiva saker att hitta i spelet och hoppar jämfota upp i en volt över det. Eftersom det var år sedan det regionsexklusiva materialet var fritt tillgängligt gäller det att hitta folk som vill byta bort eller åtminstone låna ut sina saker för att katalogisera dem.

Jag har inte heller börjat titta på alla miniutmaningar som finns inuti New Leaf: prestationsmedaljer som liknar scoutmärken, priser för inredningsdesign, sightseeing på den tropiska ön och mycket mer. Jag har ett jobb att göra helt enkelt.

Rickard

Lov? Går det att äta? Spelar gör jag i alla fall. Jag fick relativt nyligen ett infall att ge Dark Souls-serien en chans till. Jag provspelade Dark Souls 2: Scholar of the First Sin för ett antal månader sedan, men fastnade aldrig då jag varken hade ork till att fortsätta, och för att jag faktiskt aldrig hittade den där lilla sidogången i början som gör att man kommer vidare över huvud taget.

Nu är jag dock där igen, och kommit längre än så. Jag är fortfarande lite osäker till vad jag tycker. Serien har ju skoningslöst hyllats i alla möjliga kanaler, och såväl skärmdumpar som filmklipp ser lika fantastiska ut som hypen försöker övertala mig om att det är. Men det är något som inte riktigt sitter som det ska. Visst är spelet svårt, även om jag kanske inte nått de där riktigt överdjävliga fienderna än. Men det känns däremot som att det är svårt av fel anledning då kontrollen är överdrivet klumpig. Var detta From Softwares idé om svåra spel?

Jag kommer dock att fortsätta. Jag ger inte upp än. För själva konceptet som sådant är något jag skulle kunna dreggla litervis över: En mörk, hopplös värld, besudlad med vedervärdiga monster som måste dräpas.

Lite som nysläppta Butcher. Ett übervåldsamt tvådimensionellt fuck ‘em up i bäst Quake– och Doom-anda. Där är jag snart också, så klart!

Robert

Jag är sämst på TV-spel. Jag saknar twitch-reflexer och nerver av stål, men tålamod är något som jag är bra på. Det är inga problem att grinda saker i evigheternas evighet utan att förlora fokus. Gör jag ett misstag kan jag oftast analysera vad som gick fel i en situation och förbättra mig till nästa försök. Det sinnelaget gör mig egentligen lämplig att tackla spel som Dark Souls,  men det gör jag inte. Varför? Tid!

Det kräver så oerhört mycket tid att ta sig igenom spel idag (vilket jag till viss del ondgjorde mig över igår) och att då ta det lugnt och metodiskt har jag inte tid med. Det finns helt enkelt för många andra spel som väntar på mig för att jag ska kunna ägna mig åt att faktiskt klara ett riktigt svårt spel. Skulle jag ha ett spellov så vore det på plats att faktiskt ta sig i kragen och gå tillbaka till Mass Effect 2 och Mass Effect 3. Varför då? Jo, för att bocka av alla achievements så klart! Jag har de flesta, men några av de som saknas är att klara av dem på den högsta svårighetsgraden. Ett spellov skulle med andra ord få mig att känna mig mer fantastisk och skicklig än vad jag egentligen är som spelare.

TDH

En hel vecka ägnad åt spel, det hade varit något det! Nu blir det ju inte så för mig just den här veckan, men om så var fallet så skulle jag kasta mig rakt in i Mass Effects fantastiska värld. Det har kliat i fingrarna länge, att spela om hela trilogin inklusive DLC, men jag har lite svårt att ta mig tiden. Och ettan är ju ingen höjdare i dag, det går lite för segt. Tvåan är bättre, men storyn hamnar ju i baksätet där. Mass Effect 3 är däremot fantastiskt…

Samtidigt som Mass Effect-serien lockar, inte minst inför kommande Andromeda (hajptåget går för fullt), så vore det kul att gå tillbaka till de japanska rollspelen från 16-bitarseran. Final Fantasy har aldrig hört till mina absoluta favoriter, men jag är allt lite sugen på att spela något av de tidigare, något mellan nummer tre och sex. Ett sådant, kanske sköna Final Fantasy V, och något annat sextonbitigt, för det tar trots allt inte en hel vecka att klara ett Final Fantasy, såvida det inte är tian, för det är så förbenat tråkigt. Illusion of Gaia, det vill jag spela om, en pärla i actionrollspelsgenren. Perfekt för ett spellov.

Men, om jag verkligen hade hela den här veckan på mig att spela spel, då hade det blivit Skyrim: Special Edition, uppblandat med Civilization VI. Tråkigt men sant, men det är svårt att inte vilja prova Det Nya Heta. Det är ju också skälet till att Mass Effect-trilogin ligger icke-omspelad (nåja, 1-2 körde jag ju igen när trean släpptes), och jag bara drömmer om Illusion of Gaia men aldrig startar det. Inte ens ett spellov är en garanterad lösning på det problemet.