Spelåret 2017 har hunnit erbjuda en mängd av trevliga spel och även om de förtjänar uppmärksam från allt handling till spelmekanik så är det en en specifik sak som jag vill reflektera över lite extra idag: musiken.

Att jag gillar Mass Effect är ingen hemlighet, så det första spelet jag tar upp är knappast någon stor överraskning. Mass Effect: Andromeda hade ett stämningsfullt soundtrack som dröjde kvar hos mig under lång tid efter att jag hade klarat spelet. Mass Effect är känd för sin musik så att jag skulle gilla den var väntat. Det som kom som en överraskning var att musiken lät så annorlunda från de elektroniska ljudmattorna i det första spelet eller de storslagna orkestrala stycken i de senare spelen. I Mass Effect: Andromeda serverade John Paesano oss ett mer lågmält och atmosfäriskt soundtrack än de tidigare spelen, vilket fungerade utmärkt för spelet.

Ett annat spel vars musik gjorde ett bestående intryck hos mig var Torment: Tides of Numenara. Det må inte leva upp till Mark Morgans odödliga Planescape: Torment-soundtrack, men är det någon som vet hur man proppar musikstycken fylld av känsla är det han. Justin Bells musik i Pillars of Eternity slår an på samma strängar, om än inte riktigt på samma nivå som mästaren Morgan. Musiken från båda spelen påminner mig om de gamla goda tiderna med Baldur’s Gate-spelen där storslagna orkestrar fångade episka ögonblick och förhöjde det drama som skedde på skärmen. Kanske var musiken så pass bra för att det behövde förstärka känslorna på grund av att inga genvägar kunde tas med fläskigt renderade videoklipp? Oavsett skälet så har både Torment: Tides of Numenara och Pillars of Eternity gett mig många timmars lyssnande på fantastisk musik.

Det senaste spelet som fullständigt knockade mig med sin musik var Destiny 2. Det har en oerhört stor spännvidd med alltifrån glad, upplyftande musik till mörka och skrämmande toner. Det sträcker sig från att vara episkt och pompöst till avskalat och ödsligt. Musiken finns där för att skapa stämningen, men lyckas samtidigt att vara minnesvärd och medryckande. Det är en fantastisk insats av kompositörerna Michael Salvatori, Skye Lewin och C Paul Johnson.

Mass Effect: Andromeda, Torment: Tides of Numenara, Pillars of Eternity och Destiny 2 är de spel som hittills i år har levererat ett helt soundtrack som verkligen fångat mig från början till slut. Givetvis finns det andra spel, som Get Even och Resident Evil 7, där enstaka låtar varit fantastiskt bra, men som i slutänden inte riktigt nått upp till de ovanstående fyra. Jag håller dock tummarna att det bästa är sparat till sist och att det kommer mer underbar spelmusik till mig innan årets slut.

Vilket spel tycker du har haft det bästa soundtracket i år?