Spelöverraskningarna 2012 signerat Robert Jonsson

Robert Jonsson
Artiklar

2012_0 copy

Då andra bloggar körde sina tillbakablickar i början av året, går Spelbloggen mot strömmen och kör sina först nu! Robert reflekterar över hur hans spelår var med tio stycken händelser, från de mest förutsägbara sakerna till den största chocken. Det är inte bara spelintryck, utan han delar även med sig från andra områden som relaterar till spel.

Spelåret 2012 var för mig ett av de absolut starkaste åren på länge. Det gav mig båda spännande upplevelser och stora besvikelser. Jag skulle kunna tala om hur härligt skoj jag hade med Kingdoms of Amalur eller om hur tråkigt det var att företaget fick lägga ned. Det hade varit lätt att tala om min totala besatthet för Borderlands 2, även om den å andra sidan var rätt väntad. Att Resident Evil 6 känns jävligt trött och att Capcom helt övergivit Survival Horror-genren känns rätt uppenbart. Men dessa exempel är alla bubblare till de större överraskningarna. Låt oss börja med det som överraskade minst av de tio på listan.

10. Mass Effect 3 var awesome

2012_10

En av de mest väntade sakerna i år var att jag skulle älska avslutningen på Mass Effect-trilogin. Jag utnämnde det till och med till föregående års bästa spel. Vad som däremot kom som en förvåning var den oerhörda besvikelse som många fans kände. De upplevde sig svikna och grät över att deras Mass Effect nu var förstört för all framtid. Om det här var slutet menade vissa att allt de upplevt i Mass Effect nu var meningslöst. Till dem säger jag samma sak som Retroresan brukade avrunda sina avsnitt med: målet är ingenting, resan är allt.

Visst finns det saker som kunde förbättrats i spelet, eftersom ingenting är perfekt, men att väva ihop allt på ett snyggt prydligt sätt? Nej tack. Vad ska jag då se fram emot i det kommande Mass Effect 4. Och ja, det är ett på gång. Jag längtar redan.

9. Spelbloggens återkomst

För mig var det en positiv överraskning att Spelbloggen återvände i gammal hederlig form. Under året som gick blev jag allt mer sugen på att börja att skriva om spel igen. Spelbloggen tog min inspiration då den försvann och återvände med den då den kom tillbaka. 2013 kommer att bli awesome!

8. Baldur’s Gate: Enhanced Editions ankomst

Jag erkänner, jag är en Bioware-fanboy. Allt började med Baldur’s Gate och även om det första spelet är det svagaste i trilogin (ja, jag räknar Throne of Bhal som del tre, för den var så stor) såg jag fram emot att få spela det igen. Inte på datorn, för där vill jag spela så lite som möjligt, utan på min iPad. Spelets release sköts dock framåt och besvikelsen infann sig. Månaderna gick och till slut släpptes det i smyg till iPad. Äntligen jublade jag igen… tills jag insåg att min iPad, som tillhör första generationen, inte klarade av att spela det. Snopet.

7. Radio Speltorsk strikes back!

Min absolut favoritpodcast om spel är Radio Speltorsk. För mig är de störst, bäst och vackrast. Under förra säsongen var de lite slitna och när de inledde nuvarande säsong var det under parollellen “sista säsongen”. Det var då något hände. Med ett nytt format tände gnistan till igen och plötsligt hittade de tillbaka till sin forna form. Andreas Ljungström och Sebastian Magnusson turades veckovis om att fördjupa sig i olika ämnen och det gav nytt liv i torsken.

Den absoluta höjdpunkten i säsongen kom då Andreas tillsammans med Lars Jensen fördjupade sig rejält i peka- och klicka-genren. Kunnigt, intressant och med brinnande passion spred de sin kärlek för en genre som många menade var utdöd. Inget kunde var längre från sanningen – och detsamma kan sägas om Radio Speltorsks död. Med magin tillbaka kommer ännu en ny säsong och jag kommer att sitta med öronen spända varje vecka för att få ta del av vad de har att erbjuda oss.

6. Binary Domain – bra och trasigt på samma gång

2012_6

Binary Domain var ett spel som jag helt missat. Jag hörde en del om spelet som lät lovande då det kom, men sen föll det i glömska. Först i slutet av året plockade jag upp Binary Domain ur realådan och tog mig tiden att spela det. Vad jag möttes av var en rätt cool framtidsmiljö med en intressant story. Även själva tänket med att välja vilka gruppmedlemmar man har och hur ens handlingar påverkar vad de tycker om en får mig som rollspelsfanatiker att le glatt. Det gör att man reflekterar över sina egna handlingar på ett bra sätt.

Det började lovande, men snart körde jag fast i det. Kredd till bolaget som försöker variera spelen med olika moment, men tyvärr är det där spelets fasad krackelerar. Momenten må vara dramatiska och actionfyllda, men de är väldigt skakigt utförda och väldigt varierande i svårighetsgrad. Vissa moment har checkpoints var tredje sekund, i andra finns det knappt några alls. Det är i det sistnämnda fallet som jag kört fast, vilket är synd för jag vill uppleva mer av spelet. Tyvärr sätter speldesignen krokben för mig. Kanske är jag redo att ta upp det senare det här året, men just nu blir jag så frustrerad av att tänka på det så jag väljer att låta bli. Vill inte kasta handkontrollen genom teven.

5. Retroresan – en överraskning och ett farväl

Varje dag lyssnar jag på podcasts. Det spelar ingen roll om det är en kort vända på stan för att köpa frukostbröd eller om det är en tre timmar lång promenad ut i naturreservaten. Jag måste ha något att lyssna på och sedan i augusti har jag nästan uteslutande lyssnat på Retroresan. Det är inte första gången jag sträcklyssnar på en podcast: jag gjorde så med Radio Speltorsk, Spelradion och RadioGamers arkiv.

Det var under säsong tvås näst sista avsnitt som Retroresan lyckades chocka mig. Då gästades de av Spelradions radarpar, Johan Hallstan och Kristian Johansson. Inte någonstans hade de förvarnat om det och jag nästan skrek av glädjechocken som jag fick. Vid sidan om Radio Speltorsk är Spelradion min absoluta favoritpodcast, så gästspelet gjorde mig rejält uppspelt. Jag tror jag hann lyssna på avsnittet fem gånger i rad innan jag raderade filen från min iPod. Annars skulle jag nog lyssnat på samma avsnitt än idag.

Det ovanstående var lite fusk eftersom det tekniskt sett skedde 2011, så jag klämmer i med en händelse från 2012 också. Eftersom jag vid tillfället inte börjat lyssna på Retroresan kom det som en chock när de lade ned podcasten med ett rejält mastodontavsnitt som avsked. Det känns lite snopet för mig som aldrig ens hann börja lyssna på dem, men som sagts i podcasten: Retroresan håller alldeles utmärkt att lyssna på när som helst och hur som helst. Jag är inte vid finalen ännu, men jag närmar mig och jag tar tillfället i akt och tacka för många bra avsnitt!

4. Fable: The Journey ger hopp inför framtiden

Som Fable-spel var Fable: The Journey inte någon höjdare, men som Kinect-spel var det tre steg framåt. Här fanns det en story som gick att följa på ett enkelt och bra sätt, och som tog en paus från alla minispelssamlingar och sportmoment som pumpats ut till Kinect. Visst, kontrollen är inte klockren men jag tror ändå att det går att göra storydrivna spel med starka upplevelser till Kinect.

Fable: The Journey är inte ett spel som kommer att revolutionera marknaden. För det krävs att många företag faktiskt anstränger sig, men att se Lionhead göra det, och dessutom lyckas på ett bra sätt, ger mig hopp om Kinects framtid. Nu hoppas jag bara att fler följer deras exempel och bygger vidare på de första stegen.

3. RadioGamer – en krossad kärlek

En av de absolut största besvikelserna i år för mig står RadioGamer för. För er som inte känner till det så var RadioGamer en av de största svenska spelpodcasterna. De serverade en välfungerande gruppdynamik med Hedlund, Berglöf, Kjellin och Bengtsson. Från ingenstans kom beskedet “Nu lägger vi ned”, typ fem minuter innan sista avsnittet tog slut. Nu ska det visserligen sägas att jag tidigare hade lyssnat igenom hela Spelradion och där hört den rejäla avtackningen som de gjorde. I jämförelse kändes det som RadioGamer visade mig fingret och hånade mig som lyssnare. Det lämnade en oerhörd fadd smak i munnen hos mig.

Gänget bakom RadioGamer är idag tillbaka med en ny podcast, Nördigt, och det händer att den glimmar till ibland. I just de stunderna är det gammal magi igen, men tyvärr har mycket av den forna magin försvunnit hos mig. Ju högre upp man klättrat, desto högre blir fallet – vilket för mig in på…

2. Assassin’s Creed 3 – en krossad hype

Hypen inför det här spelet var enorm! Jag tillhör skaran som älskade de tidigare spelen och funnit ramberättelsen med Desmond riktigt intressant. Sättet som Ubisoft vävde ihop Ezios och Desmonds berättelser i varandra i Assassin’s Creed II är fortfarande något som får mig att rysa av välbehag då jag tänker tillbaka till det. Efter tvåan har fler pusselbitar getts om mysteriet med den uråldriga civilisationen och undergångsscenariot samtidigt som spelmekaniken och kontrollen finslipats rejält. Döm om min besvikelse då Assassin’s Creed III helt saknar allt det.

Spelkontrollen är buggig och känns som en återgång till det första spelet, där finslipningarna i Brotherhood och Revelations är helt borta. Parkour-kontrollen känns inte alls lika skön som i de tidigare spelen. Jag kan leva med det. Det fungerar. Om man har en bra story, vilket Assassin’s Creed III dock saknar. En tråkigare, träig och mer korkad roll än Connor får man leta efter, vilket gör att det är svårt att känna någon sympati med honom. Hur stor besvikelse Connors berättelse än är, så är det inget emot Desmonds. Den slarvas bort helt och hållet med ett av de mest idiotiska slut i ett spel någonsin. Här hade det, till skillnad från Mass Effect 3, behövts upprörda fans som fick Ubisoft att fixa till slutet!

1. The Walking Dead, årets största positiva överraskning

2012_1

Jag har inte läst serien och jag tycker inte att TV-serien är särskilt bra, men spelet… Herre min skapare. Walking Dead kom som ett slag i magen och fick mig att tappa andan. Fast på ett bra sätt då. Telltales episodspel gjorde mig hänförd och det spelade ytterst väl på mina känslor: jag kände mig stressad, glad, arg, sorgsen… Ja, jag till och med grät öppet under två episoder. Telltale lyckades verkligen att skicka iväg mig på en emotionell berg- och dalbana.

Det var länge sen ett spel chockade mig så här. Första Mass Effect-spelet slog omkull mig på samma sätt och gjorde mig till gamer på riktigt igen. Jag tror det var för fyra-fem år sedan jag spelade det första gången och inget spel har varit i närheten sedan dess. Att se Telltale Games med ett episodformat presentera en gripande berättelse och att det vinner GOTY-utmärkelser är oerhört roligt att se. Det visar på att det finns en plats för bra berättande inom datorspelen, istället för meningslösa multiplayerspel där man springer omkring och leker krig. För att citera en gammal reklamslogan:

Det tycker jag verkar bra för framtiden!

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0