Det känns som att jag inte gillar Splatoon 2 så mycket som jag borde, och jag förstår inte varför. Varje aspekt av spelet har den grad av detaljkänsla som Nintendo sträcker sig till när de tycks ha för avsikt att ge alla andra spelutvecklare mindervärdeskomplex. Det är enastående snyggt och dryper av charm, och enspelarkampanjen erbjuder en välkommen paus mellan rundorna i den välbalanserade och överraskande djupa multiplayern. Men det är något som inte klickar. Det kanske är att banor återkommer för ofta, eller att gameplay-loopen snabbt blir monoton. Svaret undanflyr mig. Splatoon 2 har alla egenskaper som vanligtvis får mig att älska ett spel förbehållningslöst. Men det uppstår aldrig kärlek mellan mig och Splatoon 2.
Innehållsansvarig
Webbutvecklare och spelnörd som helst ägnar sin tid åt rollspel med stora, öppna världar att terrorisera utforska. Gillar kaffe, hamburgare och whisky. Skriver på engelska på www.andersnoren.se