Om man tittar på en lista över de spel som släpps hösten 2016, och lägger en hand över kolumnen som listar konsolerna som respektive spel släpps till, är det lätt att tro att någon lade in en releaselista från den förra konsolgenerationen av misstag. Innan året är över kommer följande spel från förra eller förrförra konsolgenerationen att ha släppts i remaster-format:

  • Assassin’s Creed II
  • Assassin’s Creed: Brotherhood
  • Assassin’s Creed: Revelations
  • Batman: Arkham Asylum
  • Batman: Arkham City
  • BioShock
  • BioShock 2
  • BioShock Infinite
  • Call of Duty: Modern Warfare Remastered
  • Dead Island
  • Dead Island: Riptide
  • Dead Rising 1
  • Dead Rising 2
  • Dear Esther
  • Gears of War
  • Lego Harry Potter: Years 1–4
  • Lego Harry Potter: Years 5–7
  • Resident Evil 4
  • Resident Evil 5
  • Resident Evil 6
  • Rez
  • Shadow Complex
  • The Elder Scrolls V: Skyrim
  • The Legend of Zelda: Twilight Princess
  • Valkyria Chronicles

Det är inte något nytt för spelbranschen att ge gamla spel ett lager polish och släppa det som en ny produkt – det har varit en central del av Nintendos affärsmodell sedan Super Mario All-Stars blev en storsäljare till SNES. För varje ny Nintendo-konsol som har lanserats har Nintendo erbjudit oss spel från den föregående i ett upphottat format. Resten av spelbranschen började följa Nintendos format förra konsolgenerationen, när de nya digitala nedladdningstjänsterna gjorde det billigare och enklare för utgivare att sälja remastrade versioner av gamla spel. Men det har inte något tidigare år varit möjligt att göra en lista av remasters lika omfattande som den ovan – även om 2015 inte var långt efter.

Den digitala distributionens genombrott är bara en del av förklaringen till vågen av remaster-versioner på releaselistorna. Många av spelen på listan ovan släpptes i PC-versioner samtidigt som de kom till Xbox 360 och/eller PlayStation 3, och den förra konsolgenerationens begränsade hårdvara innebar att PC-versionerna ofta såg mycket bättre ut än konsolversionerna. Xbox One och PlayStation 4 är bägge mycket kraftfullare än sina föregångare och mer snarlika vanliga persondatorer i hårdvarustruktur, vilket gör det förhållandevis enkelt för utvecklarna att hämta över de grafiska trevligheterna från PC-versionen till de remastrade versionerna. Många av spelen på listan har också uppdaterats från Unreal Engine 3 till Unreal Engine 4, med alla förbättringar det för med sig.

En annan viktig aspekt är att spelmekanik standardiserades i tillräckligt hög grad under förra konsolgenerationen för att de fortfarande ska vara någorlunda spelbara fem-tio år senare. Rent grafiskt har det hänt mycket i spelmediet under de senaste fem åren, men tredjepersonsskjutare spelar fortfarande som Gears of War och förstapersonsskjutare spelar fortfarande som Call of Duty: Modern Warfare.

Är det ett problem att releasekalendern i allt högre grad består av spel som vi redan har betalat för och spelat en och två gånger tidigare? Vi verkar inte tycka det. I slutändan röstar vi spelare med plånböckerna, och om remaster-versionerna plötsligt slutade sälja skulle spelföretagen investera utvecklingspengarna i andra projekt illa kvickt. Att remaster-trenden har vuxit stadigt sedan den här konsolgenerationens början tyder på att så inte är fallet. Prototype 1 och Prototype 2 hade inte fått en remaster-version förra året om inte Activisions kalkylark visade att målgruppen är tillräckligt stor för att projektet ska gå med vinst. (Fyra-fem personer, är min gissning.)

Mitt eget spelbibliotek på Xbox One talar också sitt tydliga språk. Tomb Raider: Definitive Edition, Halo: The Master Chief Collection, Resident Evil 4 och Resident Evil 5, Dishonored Definitive Edition, Diablo III: Reaper of Souls – Ultimate Evil Edition, Saints Row IV: Re-Elected, Borderlands: The Handsome Collection, Grand Theft Auto V… Samtliga är spel som jag köpte och spelade igenom på den föregående generationens konsoler, i många fall mer än en gång, och ändå kände jag ett behov av att gå tillbaka och spela igenom dem igen i lite högre upplösning, med lite mer detaljerade modeller, på en ny konsol. Varför?

Till viss del är det nog ett återfall av achievementslusta; en sjukdom som drabbade de flesta Xbox-spelare någon gång under den förra konsolgenerationen. Spela igenom The Master Chief Collection-versionen av Halo 3 på Legendary och få 125 gamerscore – utöver de 125 gamerscore som jag fick när jag gjorde det i Xbox 360-versionen för åtta år sedan? Sign me up!

Men den enklare förklaringen kan nog hittas i spelet jag spelar just nu: remaster-versionen av BioShock Infinite, som släpptes i ett paket tillsammans med BioShock 1 och BioShock 2 häromveckan. Inte för att spoila min kommande recension av paketet, men BioShock: The Collection innehåller snyggare versioner av tre av de bästa förstapersonsskjutarna någonsin. Jag har inte spelat igenom något av dem på tre-fyra år, och att återuppleva Rapture och Columbia i 1080p och (för det mesta) 60 bilder i sekunden har varit väl värt prislappen på 499 kr.

Men efter att under loppet av den förra konsolgenerationen ha sett utvecklingen av nya spelserier i allt högre grad ersättas av årliga uppföljare, så är det svårt att inte oroa sig för att den här vågen av remasters är ett nytt steg i den utvecklingen. Nintendo har redan visat att spelare är villiga att köpa tillbaka sina gamla spel varje gång en ny konsolgeneration rullar in, och när 2016 är över kommer Capcom att under årets lopp nästan att ha släppt fler remakes än nya titlar. Kommer vi att erbjudas en 4K-remaster av remaster-versionen av Resident Evil 4 när Xbox Scorpio når butikshyllorna nästa år?

Kanske det. Och kanske är det jag som är för mycket av en cyniker för att jag ska kunna återse Columbia i 1080p utan att oroa mig för spelbranschens kreativa sönderfall. Kanske borde jag hålla tyst, spela lite BioShock Infinite och försöka uppskatta nostalgikicken istället.

BioShock Infinite. Bra spel.