I måndags förra veckan hände det. Jag kollade Prisjakt-sidan för Nintendo Switch, vilket jag har gjort mer eller mindre dagligen sedan Switch släpptes, och såg att Webhallen InfraCity hade fått in 40 exemplar av den rödblåa enheten. Beslutsprocessen tog mindre än en minut. Jag beställde ett exemplar till Webhallen Fridhemsplan, och dagen därpå – vältajmat med när det var dags att stänga kontoret för dagen – fick jag ett SMS om att min enhet var redo att hämtas ut. Tillsammans med ett exemplar av The Legend of Zelda: Breath of the Wild och en förvaringsväska, förstås. På tisdag kväll förra veckan kunde jag för första gången sätta mig ner och stifta bekantskap med ett Nintendo Switch.

Switch-enheten gör ett bra första intryck. Jämförelserna med Wii U-enheten ligger nära till hands, både för att Wii U känns så fruktansvärt billig i jämförelse men också för att Nintendo Switch känns som en naturlig vidareutveckling av det konceptet. Wii U lät dig spela på tablet-handkontrollen samtidigt som TV:n kunde användas till annat. Nintendo Switch låter dig ha den upplevelsen var som helst – på tunnelbanan, flyget, i parken eller på hotellrummet. Men det är på den konceptuella nivån likheterna mellan de två stannar.

Wii U-handkontrollen kändes alltid som en ganska billig affär – plastig, klumpig, lätt att ha sönder. Hårdvarufilosofin bakom Nintendo 2DS writ large, fast utan den låga prislappen. Upplevelsen är natt och dag med att plocka upp ett Nintendo Switch ur basstationen. Känslan av kvalitet är påtaglig. Enheten känns kompakt och solid – byggd för att hålla. Jämförelserna med Apple-produkter är kanske lite överdrivna, men enheten har en tillfredställande tyngd och känsla av väldisponerat utrymme som förde mina tankar till Game Boy Advance SP och Nintendo DS Lite.

Det släpptes ett respektabelt antal bra spel till Wii U, men det kändes alltid som att man fick anstränga sig lite för mycket för att faktiskt spela dem. Ofta hade man inte rört konsolen på ett tag, så man var tvungen att koppla ur någon av de fem andra enheterna man har vid TV:n för att fria upp ett HDMI-uttag. När man väl startade konsolen var handkontrollens batterier för det mesta urladdade, så man fick leta upp laddningskabeln och sätta sig på ett laddningskabelsavstånd från TV:n. I och med att det hade gått ett tag sedan man startade konsolen senast hade man förmodligen både en systemuppdatering och en uppdatering till spelet att ladda ned, så lägg på fem minuter för nedladdningen och ytterligare någon minut för att starta om konsolen. Sedan kan man börja spela.

Det ska till ett väldigt bra spel för att man ska vara villig att gå igenom den 10-15 minuter långa processen. Det fanns förstås ett par sådana spel att tillgå på Wii U, som Splatoon, Mario Kart 8 och Super Mario 3D World, men enheten man spelade dem på låg alltid som en barriär mellan en själv och spelupplevelserna. Med Nintendo Switch är situationen den omvända. Jag gillar själva enheten så mycket att jag kan se mig själv försöka komma på spel att spela för att ha en ursäkt att använda den.

När Wii U lanserades tillsammans med Batman: Arkham City och Mass Effect 3 så himlade jag med ögonen. Varför skulle någon vilja spela de spelen på ett Wii U, när man kan få dem till ett lägre pris och bättre grafik på valfri annan konsol? Det är inte en fråga som jag skulle ställa mig själv om Electronic Arts tillkännagav en version av Mass Effect Andromeda till Switch nästa vecka. Ett episkt rymdäventyr i portabelt format? Ja tack (ansiktanimationer aside). Switch-versionen av Skyrim? Sign me up. Jag har redan spelat igenom Skyrim fem gånger, men jag tackar inte nej till en version som kan följa med mig på tåget.

Jag är fortfarande inne i smekmånadsperioden med Nintendo Switch, men kärleken blomstrar.

När flickvännen kom hem från jobbet drog jag igång demo-versionen av Snipperclips, kopplade loss de två Joy-Con-kontrollerna ur enheten, fällde ut (det i all ärlighet ganska flimsiga) kickstand-stället från konsolens baksida och ställde upp den på köksbordet. Snipperclips är nog inte spelet som kommer att få mig att ta med mig min Switch-enhet till takfester i sommar, men Mario Kart 8 Deluxe skulle mycket väl kunna vara det – och det släpps i slutet av månaden. Det finns sämre sätt att fördriva en tågresa än genom att spela Mario Kart 8 i lokal multiplayer.

Hittills har merparten av min tid med Nintendo Switch ägnats åt att spela det i dockat läge, med Joy-Con-handkontrollerna i Joy-Con Grip. De 10-20 minuter jag spenderar i kollektivtrafiken till vardags känns inte som tillräckligt lång tid för att motivera att jag packar med mig Switch-enheten i väskan, så än så länge har jag bara spelat den inom hemmets fyra väggar. Eldprovet kommer senare den här veckan, när jag ska hälsa på släkten över påsk. Den kommer nog att få stanna på nattduksbordet under påskmiddagen, men jag ser fram emot att pröva hur den känns som portabel spelkonsol under tågresorna till och från Gävle. Det är bara synd att Mario Kart 8 Deluxe inte har hunnit släppas ännu.

Bortsett från den lilla provspelningen av Snipperclips har min Switch-enhet varit en renodlad Zelda-konsol från det ögonblick den kom ut ur kartongen. Jag har inte mycket att säga om The Legend of Zelda: Breath of the Wild som inte redan har sagts på annat håll, så jag håller mig kort: Jag är 30-40 timmar in, har dött ungefär en gång i timmen, och det känns som att jag har ytterligare 100 timmar framför mig innan jag börjar nå gränserna för vad som finns att göra i den enorma spelvärlden. Breath of the Wild har snort mig runt sitt finger på ett sätt som jag inte trodde att ett Nintendo-spel var kapabelt till, och det gör mig väldigt hoppfull för både Switch som konsol och Nintendo som företag. Jag har aldrig känt mig mer tillfreds med att betala 4 500 kronor för att spela ett enskilt spel.

…Å andra sidan är det nog första gången jag betalar 4 500 kronor för att spela ett enskilt spel också.