Rubriken är en sanning med modifikation, åtminstone i mitt fall. Nintendo Switch släpptes den 3 mars 2017, vilket betyder att konsolen firade sitt 1-årsjubileum i lördags. Det var dock först den 3 april, en månad efter att konsolen släpptes, som jag plockade upp en enhet tillsammans med ett händigt Travel Case och – förstås – ett exemplar av The Legend of Zelda: Breath of the Wild.

Varför tog det mig en månad? Ekonomi är förstås alltid en faktor. Jag har inte ett ”ny spelkonsol”-konto där 5 000 kronor bara ligger och väntar på att nästa spännande konsol ska släppas. (Det vore kanske inte så dumt, nu när jag skriver det här.) Att konsolen var slutsåld hos nästan alla svenska återförsäljare under mars 2017 gjorde sitt också. Jag kontrollerade konsolens lagerstatus hos spelbutikerna dagligen från slutet av mars, och när Webhallens butik på Fridhemsplan till slut fick in ett par enheter så kastade jag mig över Köp-knappen.

Anledningen till att jag inte löste bägge de här problemen genom att börja spara till Nintendo Switch när konsolen avslöjades i oktober 2016, och genom att förhandboka en enhet någon månad innan release, är enkel: Wii U. Nintendo Switch kändes som helt rätt koncept för Nintendos nästa konsol redan när tidiga rykten började beskriva dess kombination av portabelt och stationärt spelande. Videon som Nintendo släppte i oktober 2016 stärkte det intrycket. Men med bakgrund mot de fem föregående åren kunde jag inte längre ta Nintendos ord för att de skulle göra sina fans nöjda med en stationär konsol. De skulle få bevisa det först.

Jag behövde inte spendera många minuter tillsammans med Thords enhet för att bli övertygad.

Efter elva månader tillsammans med Nintendo Switch känns det svårt att hitta rätt ord för att beskriva hur lyckad konsolen är – både vad gäller dess genomslag på spelmarknad och det avtryck den har lämnat i mitt eget spelande. Jag är ganska säker på att jag har spenderat mer tid med Nintendo Switch än med Wii och Wii U tillsammans, trots att de konsolerna fanns på marknaden i sammanlagt drygt tio år.

Det började med The Legend of Zelda: Breath of the Wild, som i princip var det enda jag spelade på konsolen under min första månad med den. Kort därpå släpptes Mario Kart 8 Deluxe, som jag har nött både på egen hand och spelat i åtskilliga timmar tillsammans med vänner och familj. Ett av mina första holy shit-ögonblick med Nintendo Switch var när jag och Johanna besökte hennes familj i Umeå i början av sommaren, och ägnade flygresorna i bägge riktningar åt att spela lokal multiplayer i Mario Kart 8 på en varsin Joy-Con. Sedan dess har Mario Kart 8 blivit vårt standardsätt att fördriva tiden under flyg- och tågresor, och varje gång känner man sig som en skådespelare i en Nintendo-reklam.

Mitt Nintendo Switch-spelande tog en liten paus i slutet av sommaren. Konsolens eShop hade inte hunnit få upp tempot ännu, och det enda större släppet till konsolen, Splatoon 2, lyckades inte riktigt förföra mig på det sätt det har förfört många andra. I september blev det dock fart på mitt Switch-spelande igen, och det tack vare årets kanske största överraskning: Mario + Rabbids: Kingdom Battle. X-Com inspirerad strategi med rabbidserna från Rayman och karaktärerna från Mario-universumet låter inte som en omedelbar succé, men spelets kombination av oväntat djup strategi, generösa mängder charm och den säregna rabbids-humorn slog undan benen på mig.

När Nintendo släpper en ny konsol så kan man känna sig trygg i antagandet att man under konsolens livstid kommer att få åtminstone ett nytt spel i Zelda-serien, och ett nytt Mario. (Wii U är undantaget.) På Nintendo Switch fick vi bägge inom loppet av åtta månader. Bägge två ligger dessutom på min topp tre-lista över de bästa spelen i sina respektive serier.

The Legend of Zelda: Breath of the Wild vände upp och ned på vad vi förväntar oss att ett Zelda-spel ska vara för något, och bröt samtidigt ny mark för spel med öppna världar. Super Mario Odyssey bröt inte lika tydligt med strukturen i sina föregångare, utan tog istället det bästa från de tidigare spelen i serien – främst Super Mario 64 – och vred upp allt till elva. Det är större, snyggare och mer putsat än något tidigare spel i serien, och samtidigt mer villigt att leka med spelarens förväntningar än sina föregångare.

Det är den gemensamma nämnaren i Breath of the Wild och Super Mario Odyssey, i mina ögon. Nintendo vet att vi har ägnat de senaste 20 åren åt att forma en bild av vad deras spelserier är för något. Företaget har för det mesta hållit sig inom de ramarna, och försökt överträffa förväntningarna från föregångarna istället för att omkullkasta dem helt och hållet. Fram tills nu. Under det senaste året har Nintendo visat prov på en nyvunnen villighet att omstörta och leka med våra förväntningar på deras mesta etablerade spelserier. Det som tidigare var skrivet i sten – det linjära upplägget i Zelda-spelen, och Mario-spelens brist på självdistans – är plötsligt uppe för förhandling. Det, mer än något annat, gör mig oerhört hoppfull för vad företaget har att erbjuda under de kommande åren.

En av de mest anmärkningsvärda aspekterna av Nintendo Switchs framgångar är hur lite de har förlitat sig på Nintendos katalog av gamla spel. Mitt första inlägg om Nintendo Switch efter premiärvisningen i oktober 2016 fokuserade helt och hållet på Virtual Console. Det känns ganska talande att min första instinkt när Nintendo tillkännager en ny konsol är att spekulera i hur den kommer att låta oss spela spel som släpptes för mer än tio år sedan. I inlägget konstaterade jag att ”inget spelbolag säljer vår barndom tillbaka till oss lika effektivt som Nintendo”. Jag räknade kallt med att Nintendo snart skulle berätta mer om Virtual Console på Nintendo Switch. Nintendos hela katalog av gamla spel, från NES till Nintendo 64/GBA, i bärbart format? Take my money-gifen har aldrig varit mer motiverad.

Månaderna gick utan någon information om Virtual Console på Nintendo Switch. I slutet av februari, bara några veckor innan konsolens lansering, sa Nintendo att Virtual Console inte skulle finnas på Nintendo Switch vid lanseringen. Jag tröstade mig med att spel som Breath of the Wild skulle hålla mig sysselsatt till sommaren, och vid det laget skulle Virtual Console säkert ha hunnit släppas. Inför E3 i juni skrev jag att det då var hög tid för Nintendo att berätta mer om Virtual Console på konsolen.

Sommaren och E3 kom och gick, och Nintendo förblev tysta om Virtual Console på Switch. Jag skrev om Nintendo Switchs första halvår på butikshyllorna efter Super Mario Odyssey-lanseringen i oktober, och konstaterade då att jag fortfarande väntade på information om Virtual Console på Switch. När det vankades Nintendo Direct i mitten av januari höll jag tummarna för att stunden var kommen. Det var den inte.

Nu har det gått ett helt år sedan konsolen släpptes, och vi vet fortfarande lika lite om Nintendos planer för Virtual Console på Switch som vi gjorde i mars förra året. Optimisten i mig hoppas att det betyder att Nintendo planerar något större för Virtual Console på Switch än á la carte-lösningen från Wii, Wii U och 3DS. Om Nintendo lanserade en prenumerationstjänst som erbjuder tillgång till merparten av företagets katalog av first party-titlar för 49 kronor i månaden så skulle jag vara en kund livet ut. Men som synes av de tre föregående paragraferna har min optimism om Virtual Console på Switch ett ganska dåligt track record.

Virtual Consoles frånvaro på Switch betyder att konsolen blev en enorm succé för Nintendo trots att den inte har ett enda spel Nintendo-spel släppt innan den 3 mars 2017. Nintendo har det starkaste biblioteket av gamla spel i branschen, och de behövde inte luta sig mot det överhuvudtaget för att göra Nintendo Switch till den snabbast sålda spelkonsolen genom tiderna. Det är ganska imponerande. Särskilt för spelbolaget som är bättre än något annat på att ”sälja vår barndom tillbaka till oss”.

Så vad väntar under det kommande året? Virtual Console, förhoppningsvis. Ännu fler eShop-spel, helt säkert – det känns som att varje indiestudio i världen har ett dedikerat team som jobbar med att porta existerande titlar till Nintendos butik. Nintendo själva släpper Kirby Star Allies i slutet av mars, och demot som jag spelar under pauserna i skrivandet verkar mycket lovande. Nintendo Labo och Donkey Kong Country: Tropical Freeze kommer vid månadsskiftet april/maj, och Hyrule Warriors: Definitive Edition, The World Ends with You: Final Remix och det ännu namnlösa Yoshi-spelet ska alla släppas någon gång under 2018. Metroid Prime 4, Bayonetta 3 och Pokémon-spelet till Switch väntas alla släppas tidigast 2019, men det är inte omöjligt att något av dem hinner ut innan det första kvartalet det året. Förhoppningsvis har vi ytterligare några överraskningar att vänta från Nintendo innan 2018 är över.

Utöver det kan vi även vänta oss en uppsjö av titlar från tredjepartsutvecklare. Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age från Square Enix ligger högt på min pepplista, och Square Enix har också sagt att mer är på gång för plattformen. Ubisofts framgångar med Mario + Rabbids Kingdom Battle innebär att vi säkert kan räkna med fler titlar från det hållet, och efter Switchs första år på marknaden kommer de inte att vara ensamma. Nintendo och indieutvecklarna höll Switchs releasekalender fylld under 2017. 2018 känns som året då de stora spelutgivarna kommer att hinna ikapp – med tillkännagivanden av nya spel, om än inte med lanseringar av dem.

Nintendo själva har sagt att de hoppas att Nintendo Switch så småningom kommer att passera Nintendo Wii som företagets mest sålda konsol någonsin. Nintendo Wii har till dato sålts i över 101 miljoner enheter, så det är en hög ribba. Huruvida företaget tar sig över den känns, åtminstone för mig, ganska ovidkommande. Tiden får utvisa om konsolens framgångar under första året håller i sig. Jag vet dock redan nu, elva månader in, att jag inte har gillat någon tidigare Nintendo-konsol lika mycket som jag gillar Nintendo Switch.

En spelkonsol kan inte få ett mycket bättre betyg än så.