Spelåret 2016 har varit fyllt av många fantastiska titlar och då jag ska minnas spelåret är det med goda minnen som jag gör det. Visst har det funnits perioder där det varit speltorka, men under sommaren och hösten har det spelats mycket och intensivt. Med det sagt fanns det givetvis besvikelser som solkat ned årets helhetsintrycket, men jag försöker ändå vara positiv även om 2016 inte kan mäta sig mot 2017. Det är ju för bövelen året som Mass Effect: Andromeda släpps!

Årets spel

Jag var övertygad om att det bästa spelet 2016 skulle vara Quantum Break, Mirror’s Edge: Catalyst eller Deus Ex: Mankind Divided, men ibland blir det inte som man har trott. Istället föll jag pladask för Sherlock Holmes: The Devil’s Daughter, ett fantastiskt detektivmysterium med stänk av det övernaturliga. Det har en fantastisk detektivmekanik och en stor öppenhet i vem jag kan anklaga. Det blir inte nödvändigtvis rätt, men argumenten går att underbygga med logik på ett enkelt sätt. Det är fantastiskt roligt! Jag har spelat tidigare spel i Sherlock Holmes-serien på äldre konsoler, men det här kändes som en rejäl levelup hos Frogwares och det gjorde det till årets spel för mig.

Årets besvikelse

Som jag skrev ovan var Deus Ex: Mankind Divided ett av spelen som jag såg fram mest emot under 2016. Då jag väl införskaffade det krossades dock all den fina nostalgin som jag hade från Deus Ex: Human Revolution. Jag mindes en häftig berättelse, en enkel spelmekanik och en möjlighet att tackla problem på flera sätt. Inget av detta fick jag då jag startade Deus Ex: Mankind Divided. Istället får jag en forcerad berättelse, överkomplicerad spelmekanik och en sinnessjukt hög svårighetsgrad (seriöst, jag trodde det var hardcore jag spelade på, men det visade sig vara easy). Nej, antingen är det spelet eller jag som är brutet, men årets besvikelse blev det utan tvekan. Jag lade spelet på hyllan nästan omedelbart efter kommit igenom spelets inledande tutorial. Noll pepp.

Årets soundtrack

Mirror’s Edge: Catalyst må inte vara årets bästa spel, men det var utan tvekan spelet som hade den bästa musiken. Jag är ett stort fan Solar Fields sedan det första spelet i serien och har själv använt artistens låtar som stämningsmusik under långa rollspelspass. Musiken är kanske inte lika stark som i första spelet, men ledmotivet av gruppen CHVRCHS väcker så mycket känslor hos mig. Jag får faktiskt erkänna att jag tycker att den till och med slår Lisa Mikovskys prestation i det första spelet.

Årets överraskning

Det här är min svåraste kategori att bestämma mig för. Det var få överraskningar under 2016 och ingenting lyckades överraska mig på ett sätt som lämnade ett bestående minne. Den enda som var en liten överraskning var släppet av The Elder Scrolls V: Skyrim Special Edition. Det är egentligen inte konstigt att det kom en uppdaterad utgåva, men för mig som helt hade glömt bort spelet blev det en överraskning. Och tro på fan om jag inte sitter och spelar det fortfarande.

Årets rollspelshändelse

Trots att DDR blivit bespottad av många så är det äntligen tillbaka! Nej, jag talar inte om Östtyskland, utan jag talar om retroversionen av Drakar och Demoner. Efter en lyckad kickstarter skedde försening på försening så man började tro att det skulle skjutas upp till nästa år. Även om Riotminds, som ligger bakom nylanseringen av Sveriges största rollspel, i ärlighetens namn borde ha väntat längre med släppet för att putsa till innehållet, så kom det faktiskt i december. Trots alla misstag som gjorts går det dock inte att komma ifrån att det här var årets största svenska rollspelshändelse. Inget annat är ens i närheten.