Det har blivit ett stående skämt bland mina arbetskamrater att när Anders är på besök på kontoret (och inte jobbar på distans, som jag vanligtvis gör) så kan man vänta sig följande på högtalarsystemet: 70-talsrock, filmsoundtracks och spelmusik, spelmusik, spelmusik. Någon gång under de senaste två åren insåg jag att musik komponerad för att få människor att hetstrycka på knapparna på handkontroller också fungerar för att få människor att hetstrycka på tangenterna på tangentbord. Som webbutvecklare består en hel del av mitt nio till fem av sådant tangenthamrande.

Spelserien som introducerade mig till spelmusik som en produktivitetsboost är Halo. Mer specifikt, Halo 4 från 2012. Halo 4 var det första spelet i serien som inte utvecklades av Bungie, och en av förändringarna som möttes med skepsism från fansen var att seriens långtida kompositör Martin O’ Donnell ersattes av nykomlingen Neil Davidge. I efterhand beklagade sig många över att Halo 4-soundtracket lämnade seriens ikoniska körsång bakom sig. Jag var för upptagen med att svepas med av soundtrackets förförande kombination av dramatiska orkesterarrangemang och subtila elektroniska blippar och bloppar för att höra deras invändningar.

Halo 4 fick mig att inse att Hans Zimmer inte är den enda kompositören som gör instrumentala soundtracks värda att ha i hörlurarna när man jobbar. Jag började leta efter annan spelmusik att lägga till i biblioteket. Jag snubblade snart över Darren Korbs soundtrack för Bastion, som hade fått flera priser för årets spelsoundtrack när Bastion släpptes 2011. Spelets otippade kombination av folkmusik och electronic dance music säkrade det en hedersplats i mina hörlurar, och det är fortfarande ett av de spelsoundtrack som jag lyssnar på helst och oftast när jag behöver fokusera.

Det är dock inte alltid man vill lyssna på ett album i sin helhet – oavsett hur bra det albumet är. Ibland behöver man lite variation, och det här är Video Games Live kommer till räddningen. Video Games Live är en serie av konserter som först anordnades 2005, då med tre föreställningar, och som idag turnerar världen runt med mer än 50 föreställningar varje år. Under föreställningarna spelar lokala symfoniorkestrar utvald musik från spelvärldens bästa och mest välkända soundtracks: Mario, Zelda, Final Fantasy, Castlevania, Chrono Trigger/Cross, Metal Gear Solid, Civilization, Metroid, Uncharted, Kingdom Hearts

När jag var nere i Stockholm senast upptäckte jag att Video Games Live precis hade släppt sitt femte album. Video Games Live Level 5 innehåller bland annat låtar från World of Warcraft, Ico, Xenoblade, Chrono Cross, Top Gear och Command & Conquer, och jag gjorde det till mitt projekt att nöta Command & Conquer: Red Alert-temat Hell March på högtalarsystemet tills någon tvingade mig att sluta. Ingen gjorde någon sådan ansats. När Hell March spelas är det svårt att göra något annat än att vara rasande produktiv.

Video Games Live fokuserar på musik som gör sig bra i konserthallar fyllda med människor, och då är det naturligt att det dramatiska och adrenalinstinna – som Hell March – får förtur på låtlistan. Ibland är det dock inte den sortens musik man behöver för att få jobbet gjort. Ibland behöver man något lugnt och stillsamt som hjälper en att stänga ute omgivningen, utan att musiken själv tar uppmärksamhet i anspråk. Jag snubblade över en kompositör som gör just sådan spelmusik när jag letade efter något att lyssna på när jag läser.

Kompositören heter Jessica Curry, och hon har till dato satt sitt namn på tre spelsoundtracks: Dear Esther, Everybody’s Gone to the Rapture och Amnesia: A Machine for Pigs. Mycket av den skönlitteratur som jag läser ligger någonstans mellan genrerna thriller och skräck, och att kombinera det med det enormt obehagliga Amnesia-soundtracket är ett recept på kallsvettiga och sömnlösa nätter. En genomlyssning räckte. Det finns toner av det i Everbody’s Gone to the Rapture och Dear Esther också, men deras soundtrack är mer mysigt stämningsfulla än aktivt obehagliga.

Någon gång när jag sökte efter spelmusik på Apple Music snubblade jag över en anonym artistprofil för en pianist vid namn Peter Johnston. Profilen hade varken bild eller artistbeskrivning, och bara en handfull låtar. En dem var en cover av Late Goodbye, låten som spelas under eftertexterna i Max Payne 2: The Fall of Max Payne. Jag har spelat igenom Max Payne 2 uppemot tio gånger genom åren och har en viss sentimental dragning till den låten, så jag gav Peter Johnstons cover en chans.

Under resten av dagen hade jag Peter Johnstons magra utbud av pianocovers på repeat i hörlurarna, och jag lyssnar fortfarande på åtminstone någon av dem dagligen. Utöver Late Goodbye har han covers på temana från Civilization VI, Civilization IV, Call of Duty: Modern Warfare och Guardians of the Galaxy (inte ett spel, förstås, men med den temamusiken är det lätt att missta det för ett). Han har också ett enastående Legend of Zelda-medley som kombinerar flera av seriens mest välkända låtar i fyra magiska minuter.

Det är först på senare år som musik komponerad för filmduken har börjat få den uppmärksamhet och respekt som den förtjänar. Om kulturetablissemangets inställning till spel överlag är någon indikation så kommer det nog dröja innan spelmusik når samma nivå av acceptans. Det är trist, förstås. Inte minst för de kompositörer som under flera års tid jobbar sida vid sida med utvecklare och manusförfattare för att hitta musik som inte bara passar spelens handling och spelmekanik, utan höjer dem till nästa nivå. Kompositörer som Nobuo Uematsu (Final Fantasy), Koji Kondo (The Legend of Zelda), Jessica Curry och Neil Davidge.

Att kulturetablissemanget rynkar på näsan åt spelmusik kommer dock inte att hindra mig från att lyssna på Hell March för femtionde gången den här veckan.