Brev från undergången är en serie av journalinlägg från Fallout 4:s vildmark – skrivna ur våra karaktärers perspektiv. De kommer att avslöja detaljer om Fallout 4:s karaktärer, miljöer och händelser som du kanske hellre upptäcker på egen hand. I korthet: Spoilervarning.

Vault 81, den 7 november 2287.

I Diamond City snappade jag upp ett rykte om att det fanns ett annat Vault i trakten. De var tydligen väldigt skygga där, men hade begränsad kontakt med personer utifrån. Ryktet fick mig att känna hopp. Jag var inte helt ensam från den gamla tiden! Det var med stor förväntan att finna fler som övervintrat från innan kriget, som jag och Piper begav oss dit.

Tyvärr väntade mig bara en stor besvikelse. Det visade sig att de inte alls var som mig. De hade inte övervintrat i kryostasiskammare, utan hade istället levt sina liv normalt i bunkern. Inte heller var de särskilt trevliga till en början, men efter vissa diskussioner släpptes jag i alla fall in. Där mötte jag Austin Engill, en ung kille, kanske tio år gammal, som dock verkade glad att se mig. Han gav mig en lång rundtur av bunkern och dess innevånare. Han var en väldigt trevlig ung man och fick mig att tänka på Sean. En våg av ångest sköjde över mig då. Jag borde leta efter Sean, inte vara i bunkern.

Under min tid i bunkern blev Austin infekterad av någon typ av ovanlig, livshotande sjukdom. Han hade hittat en hemlig sektion av bunkern och där blivit biten av något odjur. När jag undersökte platsen närmare i jakt på ett botemedel fann jag något mardrömslikt. Vault-Tec hade skapat Vault 81 med ett syfte: att utnyttja invånarna som labbråttor. Visserligen med syfte att skapa ett universalbotemedel mot alla sjukdomar, men det är fortfarande inte okej att utföra tester på levande människor. Plötsligt känner jag mig glad över min egen situation. Monstren på Vault-Tec kunde ha orsakat så mycket mer skada än de gjorde.

Jag rensade ut den hemliga sektionen av Vault 81 från mole rats som spred sjukdomar, men blev själv infekterad av samma sjukdom som Austin. Jag känner mig klenare än normalt, men är trots det betydligt bättre rustad för att hantera sjukdomen än den unge pojken. Längst in i den hemliga sektionen fann jag Curie, en läkarrobot som faktiskt överlevt från tiden då experimenten utfördes. Hon hade även lyckats slutföra experimenten och det fanns bara ett botemedel kvar. Ett. Det fanns inte resurser för två, utan de hade gått åt i experiment såväl som av tidens tand. För andra kanske det hade varit ett svårt val, men för mig var det självklart att Austin skulle ha det, inte jag.

Efter det har jag välkomnats som en äkta innevånare här i Vault 81. Jag har till och med fått ett eget rum. Det känns onekligen mycket mer bekvämt (och rent!) än i den skitiga ödemarken. Jag kanske inte borde vara så ytlig, men det är först nu som jag inser hur mycket jag saknar civilisationen. Nåja, jag och Piper ska dra vidare imorgon. Läkarroboten Curie har bett att få följa med mig och se mer av världen, men det får bli senare i så fall. Jag kan inte överge Piper. Hon är min guide i världen. Curie är lika vilse som mig.

Nu blir det att mysa i sängen en stund innan jag somnar. Jag tror det dröjer tills jag får göra det igen.

— Carolyn