Om några dagar slår november över i december, vilket betyder att merparten av årets stora spelsläpp är bakom oss (The Last Guardian och Dead Rising 4 dröjer någon vecka till). Vi har fått ett nytt Call of Duty, ett nytt Battlefield, ett nytt Watch Dogs, ett nytt Dishonored och två nya Pokémon-spel. En spelserie har dock lyst med sin frånvaro bland höstens spelsläpp, och det är Assassin’s Creed. Det här blir det första året sedan 2009 som kommer och går utan ett nytt spel i Ubisofts väggklättrarsimulator.

Ubisoft bekräftade redan i februari rykten om att serien skulle hoppa över 2016:s releasekalender. Så här lät det då:

”We’re taking this year to evolve the game mechanics and to make sure we’re delivering on the promise of Assassin’s Creed offering unique and memorable gameplay experiences that make history everyone’s playground.”

När Ubisoft publicerade pressmeddelandet var jag ett av många av seriens fans som nickade instämmande. Jag gillade förra årets Assassin’s Creed: Syndicate väldigt mycket, men det har länge varit en slantsingling om ett givet års Assassin’s Creed är ett bra spel eller inte. Serien gick från det halvljumma Assassin’s Creed III till det enastående Assassin’s Creed IV: Black Flag, från Black Flag till buggfesten Unity, och från Unity till Syndicate. Kvalitetsindikatorn har pendlat fram och tillbaka från år till år.

Om Ubisoft måste flytta över serien till ett nytt spel vartannat år istället för varje för att garantera kvaliteten så är det, på det hela taget, positivt. Men efter att jag har vant mig vid att utforska en ny stad från det förra millenniet varje höst/vinter så känns det konstigt att inte ha den upplevelsen att se fram emot i år. Insikten slog mig som hårdast när jag spelade (och recenserade) det senaste spelet i Ubisofts nya öppen värld-serie, Watch Dogs 2, förra veckan: jag saknar Assassin’s Creed.

Det finns mycket att gilla i Watch Dogs 2: det har charmiga karaktärer, ett sinne för humor som jag åtminstone stundtals kan ställa mig bakom, och en oerhört snygg och välgjord spelversion av San Francisco. Watch Dogs 2 åtgärdar många av problemen från seriens torra debutspel. Det lyckas dock inte råda bot på seriens största problem: det är inte en särskilt rolig spelvärld att förflytta sig i.

Watch Dogs 2 försöker hålla dig intresserad medan du rör dig genom staden genom att låta dig tjuvlyssna på fotgängare och tömma deras bankkonton, orsaka trafikkaos genom att hacka bilar och trafiksignaler och locka dig att genomföra något av de många sidouppdrag som hela tiden dyker upp på kartan. Det känns som att spelet är väl medvetet om att det inte är särskilt roligt att navigera, och har slängt in så mycket distraktioner på vägen som möjligt för att dölja det faktumet från spelaren.

Assassin’s Creed-spelen har aldrig haft det problemet. Precis som Watch Dogs hade Assassin’s Creed-serien en lovande men skakig debut, men redan 2007 fanns det en oneklig tillfredsställelse i att förflytta sig i spelvärlden. Att klättra upp i ett kyrktorn och se Altaïrs händer och fötter sömlöst förflytta sig från byggnadsdetalj till byggnadsdetalj på fasaden kändes som en spelupplevelse från framtiden.

Att vi var villiga att ha överseende med alla spelsystem runt klättrandet i det första spelet vittnar om hur bra den biten satt. Spelets många övriga tillkortakommanden åtgärdades i uppföljaren Assassin’s Creed II, som släpptes två år senare. Sättet på vilket man förflyttade sig genom spelvärlden lämnades dock nästintill orört i uppföljaren. Där träffade Ubisoft mitt i prick på första försöket.

Även när serien var som sämst, i halvhjärtade Assassin’s Creed: Revelations, ostadiga Assassin’s Creed III och direkt trasiga Assassin’s Creed: Unity, så fanns det en glädje i själva rörelsen som inget annat spel i öppen värld-genren har lyckats överträffa – eller återskapa. Middle-Earth: Shadow of Mordor plockade klättringen från Assassin’s Creed-serien nästan rakt av, men placerade det i en spelvärld som inte alls var lika trevlig att förflytta sig i. (Om Ubisoft ger igen genom att sno [The Nemesis System] till nästa Assassin’s Creed så är det helt ok för mig.) På den punkten står Assassin’s Creed-spelen för sig själva.

När mitt begär efter att bestiga kyrktorn dyker upp som ett brev på posten i början av december så får jag helt enkelt hitta något annat sätt att stilla suget. Ubisoft släppte nyligen Assassin’s Creed: The Ezio Collection, som samlar Assassin’s Creed II, Brotherhood och Revelations i ett remastrat paket till PlayStation 4 och Xbox One. Att döma av Polygons video från spelet så gör man dock kanske bättre i att spela originalversionerna istället.

Jag skulle också kunna gå tillbaka och spela igenom Assassin’s Creed III: Liberation, det enda spelet i serien med en (ensam) kvinnlig protagonist, eller det underskattade Assassin’s Creed Rogue, som släpptes till förra generationens konsoler samtidigt som Unity snubblade ut på marknaden i november 2014. Jag har inte sett eftertexterna i varken Liberation eller Rogue, och det grämer mig. Jag har i och för sig inte spelat igenom Unity helt och hållet heller, men riktigt så desperat är jag inte.

I brist på annat får jag nöja mig med att se den kommande Assassin’s Creed-filmen med Michael Fassbender i huvudrollen, som faktiskt verkar ganska lovande, och hålla tummarna för att Ubisoft använder den extra tiden som de har till sitt förfogande på bästa sätt. Enligt Kotakus Jason Schreier kommer nästa spel i serien – kodnamn Empire – att utspelas i Egypten och bli det första spelet i en ny trilogi. Om Empire håller sig till den dåvarande tidsplanen så släpps det i slutet av nästa år.

Vetskapen om att jag kommer att behöva vänta i ett år till innan jag kan kliva in i en Animus igen svider, men den senaste gången serien tog en paus på två år så tog den ett formskutt från Assassin’s Creed till Assassin’s Creed II. Om vi får se en liknande utveckling den här gången så kommer det nog att vara värt väntan.