Det blev en hel del uppståndelse då Microsoft gick ut med nyheten att nästa del i Tomb Raider-serien, Rise of the Tomb Raider, skulle vara exklusiv till deras konsoler. Det visade sig senare att det var en tidsexklusivitetet, men många var fortfarande bittra. Jag tillhör dock inte en av dem eftersom jag faktiskt har en Xbox One. När jag fick chansen att spela Rise of the Tomb Raider fick många andra inplanerade saker stryka på foten. Lara och jag hade en date som inte fick störas!

Som jag skrivit tidigare har det släppts serietidningar som jag tycker ger ett mervärde. Tyvärr (?) var det inte riktigt sakerna från serierna som spelet handlade om, men efter eftertextsscenen känns det ändå som att min tankar fortfarande kan ske (fast i nästa spel).

Efter händelserna i första spelet har Lara fått blodad tand som arkeolog och har bestämt sig för att följa ett väldigt personligt spår. Hennes far ville avslöja mysterierna kring den odödlige Profeten, men det ledde istället till att han blev vanärad och tog sitt liv. Efter vad hon bevittnade i första spelet är Lara nu redo att upprätta sin fars heder. Efter att ha besökt Syrien får hon upp ett spår som leder till Sibirien, men hon är inte ensam om att bege sig dit. I Syrien korsas hennes vägar med organisation Trinity, som bäst beskrivs som kristna fundamentalister. Det visar sig dock att Lara har en extremt personlig koppling till organisationen, vilket kittlar lite extra i skärmystlingarna under spelets gång.

Ser vi till persongalleriet är Jonah den enda återvändande karaktären från första spelet. I de flesta fall brukar man försöka klämma in hela överlevande folkskaran på bekostnad av trovärdigheten. Så trots att det är tråkigt att inte få återse Sam får jag ge tummen upp till det. Särskilt då spelet är mer befolkat än första spelet. En av nyheterna är nämligen att lokalbefolkningen ber Lara om hjälp, vilket innebär möjligheten till att utföra (valfria) sidouppdrag.

En sak som det klagades på i Tomb Raider var att de olika gravkryptorna som fanns var helt frivilliga och mest inslängda av pliktkänsla. För att inte tala om det ologiska i skatten som fanns. Vad gör till exempel en del till ett automatvapen i en urgammal krypta? Det verkar som om Crystal Dynamics lyssnat på kritiken. I Syrien besöker Lara en krypta som startar hela äventyret, och det finns under spelets gång en handfull kryptor som är obligatoriska att ta sig igenom. De riktiga juvelerna är dock de nio frivilliga kryptorna där mycket kärlek har lagts ned på utformningen. De är intressanta och logiska pussel som måste lösas genom att utnyttja områdets olika föremål och formationer. Sedan har varje krypta en skatt i slutet i form av uråldrig kunskap som ger Lara specialförmågor, istället för vapendelar, kartor eller annat krafs. Sedan är det ett stort plus att lokalbefolkningen vill ha Laras hjälp att finna kunskapen, vilket gör att känslan av plundring betydligt lägre.

Rise of the Tomb Raider har behållit level-systemet som fanns i första spelet, men inkluderat fler förmågor denna gång. Tack vare denna mekanik så uppmuntras spelaren till att utforska, strida med finess och göra sidouppdrag, eftersom det i slutändan hjälper till att forma spelstilen han vill ha med Lara. Det är också en bra tempo i när Lara får ett poäng att köpa en förmåga. Efter att utfört alla sidouppdrag, utmaningar och utforskat alla kryptor samt klarat spelet så fanns det fortfarande förmågor att låsa upp. Det gör att det hela tiden behövs göras strategiska val, vilket är något som uppskattas. Spel där maxlevel nås för fort, förlorar alltid en del av spelglädjen då det inte längre går att utveckla karaktären.

Crystal Dynamics har med denna titel valt att plocka bort det flerspelarläge som tidigare fanns. Undertecknade hade roligt med den under en kortare period, men den var rätt meningslös till syvende og sidst. Det är glädjande att de istället fokuserat på något som heter Expeditions. Det är ett läge där du spelar banorna från spelet igen, men under helt andra förutsättningar. Varje läge och bana har sina egna high scores-tavla, så det innebär att du kan tävla mot dina vänner. Det är också till Expeditions som en annan mekanik har införts i spelet: kort. Korten är saker som du kan köpa, men det rör sig inte om mikrotransaktioner med riktiga pengar. Istället får du pengar för saker du gör i spelet (och i Expeditions). Dessa köper du sedan booster-packs för att få nya kort, som sedan används för att modifiera förutsättningarna i Expedition. Till exempel kan Lara få en fullt uppgraderad jaktbåge (vilket sänker poängvärdet för att klara banan) eller att Lara får ett extremt stort huvud som fienderna lättare kan träffa (vilket ökar poängvärdet). Spelaren kan blanda både positiva och negativa kort, vilket låter en modifiera förutsättningarna för spelet efter eget önskemål.

Så vad finns det för negativt att säga då? Slutet är lite för likt det första spelet. Det är bättre och mer fintrimmat, men miljön och uppbyggnaden till klimax ger starka déjà vu-känslor. I några enstaka fall kring olika sidouppdrag är det lite otydligt vad som ska göras, men inte så att det sänker helhetsintrycket. Till och med problemlösningen i de olika gravarna är logiskt strukturerade.

Överlag bygger Rise of the Tomb Raider vidare på det första spelet och förbättrar det på samtliga fronter. Det förenar story, spelmekanik och action på ett ypperligt sätt. Det infriar alla förväntningar och är definitivt ett spel som bör stå på varje Xbox One-ägares önskelista till julen… om man klarar av att vänta så länge det vill säga.

Betyg: 4 av 5.