Jag upptäckte spel väldigt sent. Det har med min uppväxt att göra, som krigsbarn var spel inte direkt min topprioritet. Någon dag ska vi kanske prata om att jag hann glömma bilar, tv, el och alla moderniteter innan jag återbekantades med dem nån gång vid 9-årsåldern – men det tar vi vid ett annat tillfälle i en annan plattform. Istället kan vi spola fram till sommaren 1992 när vi i hushållet fick vi hem en NES.
Nu när jag backtrackar i historien ser jag att det var ungefär då SNES släpptes i Sverige, jag kan bara anta att mina föräldrar hittade en kraftigt rabatterad konsol som de kände att de hade råd med. Den sommaren förändrades mitt liv. Det räckte inte med att jag spelade spel, jag var tvungen att läsa allt som fanns att tillgå, se allt som gick att se. Jag var en av de där ungarna som hängde tio timmar om dagen på spelbutiker i helgerna. Jag fick inte nog.
Jag ville jobba med spel. På nåt sätt. Jag var varken artist eller kunde programmera, på det hela taget värdelös för branschen. Men jobba med spel, det skulle jag. Hur? Ingen aning. Åren gick, jag var en skoltrött gymnasieelev med skitbetyg. Jag skrev för spelsajter som ingen idag minns, några recensionsexemplar var det inte tal om, men jag hade en dator och det fanns en piratscen. Så skriva aktuella spelrecensioner, det kunde jag.
En dag ansökte jag om att skriva för just den här bloggens uråldriga föregångare, tvspel.nu. Varför min ansökan accepterades vet jag ännu inte. Men nu fanns det plötsligt en redaktion som gjorde mina texter bättre. Plötsligt fanns det äkta recensionsexemplar som man fick hem i brevlådan. Plötsligt kunde man spela spel månader innan alla andra. Jag var lycklig, men det var inte nog. Jag arbetade inom spel, men jag arbetade inte med spel. Men vad kunde jag? Varken rita, koda eller sälja för den delen. Värdelös.
2005 blev jag uppsagd från mitt IT-supportjobb på Hässleholms kommun. Jag sökte några hundra jobb den vintern och började bli deprimerad av alla nekanden. Men så ringde ett spelbolag (!) upp mig och ville att jag skulle komma på intervju. De satt i Stockholm, för min del kunde det lika gärna varit Honduras, men jag åkte. Och återigen, någon såg i mig något jag själv inte såg. Jag fick ett jobb som mobilspelstestare trots noll erfarenhet och brutal ärlighet från min sida. Tack och lov kunde både jag och min arbetsgivare upptäcka att jag var en bra testare. Och någonstans där bet jag mig fast i spelbranschen som en terrier.
Det har varit en berg- och dalbana sedan dess. Bolag gick i konkurs, jag fick snabbt hitta andra jobb, men jag återvände alltid till spelbranschen. Jag fyller nu 9 år som anställd på EA/DICE. Ett av de första tipsen jag fick när jag började var ”bli aldrig bra på något tråkigt”, men jag varken kodar eller ritar, att bli bra på det tråkiga är min väg in. När min tjänst som QA-ingenjör föll bort hoppade jag på närmaste eftersatta område och hjälpte till. Så har jag gjort karriär inom spelbranschen, genom att jobba med det som varken kodare, artister eller säljare skulle vilja röra ens med en tång.
Den andra januari, när jag lämnade in min avskedsansökan från EA, gjorde jag det i egenskap av projektkoordinator för kommers. Härnäst kommer jag att lägga min kropp och själ på att hjälpa indieutvecklare förverkliga sina drömmar att få ut sina spel till så många spelare som möjligt.
Resan fortsätter.
